Vitlök i armhålorna
Lördag 20 maj, Pernilla skriver
Den här PNC (Pediatric Nursing Course) avslutningsvecka blev den mest dramatiska hittills pga det politiska läget och hot om strejk. Vi visste att det skulle bli en oviss vecka men hade ändå hoppats att vi skulle kunna köra schemat som planerat; tentor tisdag-onsdag och avslutningsceremoni på torsdagen.
Men på måndag fm kom beskedet - nationwide indefinite strike (= stängda vägar, skolor, affärer) fr o m torsdag, med hot om att den skulle pågå i 2 veckor eller mer. Våra Kathmandu- och Surkhet-deltagare blev rätt så stressade (speciellt då dottern till en av dem skulle komma från England på fredagen för att stanna i bara 2 v). Så vi bestämde oss för att köra på med examinationerna och ha Closing ceremony på tisdag em. De stackars eleverna fick med lackande svett (36 grader varmt i vårt klassrum) genomgå 3 examinationer under måndagen (2 praktiska och en skriftlig), vi jobbade till kl 20 den kvällen. Sen fortsatte jag att rätta och förbereda Closing ceremony till kl 03. På måndagsmorgonen fortsättning med Final written exam, sedan utvärdering, saripåtagning och kl 15 en fin Closing ceremony med tal, filmsnutt och certifiering.
Precis då vi skulle fika kom nästa besked - strejk i Pokhara imorgon, onsdag! Och det var med Bucken via Pokhara de skulle åka för vägen över Terai (där man vanligen åker) är stängd sedan en vecka. Jag hade bjudit in till middag hemma hos oss på kvällen med lekar & festmat, så det blev stor diskussion över hur de skulle göra - åka till Pokhara genast, eller chansa på att strejken inte blev av. Enda sättet att färdas under bandas (strejker) är i ambulans så att bli "sjuk" och behöva transporteras vore ju ett nöd-alternativ (som brukas ibland). Men hur blir man snabbast sjuk och ambulansbehövande? Förslagen var många - dricka ett par glas kranvatten, vitlöksklyftor uppstoppade i armhålorna (ger tydligen feber), fall i Srinagartrappan?
Till slut bestämde de sig till min glädje för att inte dansa efter bråkmakarnas pipa utan stanna och fira att PNC avklarats med strålande resultat. Blev en jättefin kväll med många skratt & god mat. Och som tur var - Pokhara var trots alla hot ÖPPET så kl 9 på onsdagmorgonen påbörjade Surket & Kathmandu tjejerna den slingriga resan från Tansen!
Johns första skolvecka
Torsdagen den 17 maj 2012, Otto skriver
Vill få dela denna milstope i fam Ardebys liv: I söndags gjorde John sin första skoldag i Tansen tutorial group! Han är därmed yngst av 10 elever där Moa är äldst. Han har fått en fin start och har glatt gått upp extra tidigt på morgonen för att hinna med allt som ska göras. Hans engelska som han varit sparsam med att använda flyter på riktigt fint och kl 11 när han slutar vill han gärna få stanna ett tag till. Han verkar inte tycka att det är lika märkvärdigt som vi andra i familjen, och han känner alla i klassen sedan tidigare. Och även om skolarbetet är roligt så är nog rasten bäst!
En fullt jämförbar milstolpe för John själv (kanske även för hans pappa) är att han fick sin första fotbollsdräkt när vi var i Katmandu nyligen. Matchen FC Barcelona - Nepal slutade med katalansk uddamålsvinst: 15-14.
Nepal bävar inför 28 maj
Hänglåset på affären, gatan avstängd... beskriver Nepal alltför väl.
Lördagen den 12 maj, Otto skriver
Vi har skrivit om det förr: Nepal har en tillfällig riksdag sedan flera år, och deras viktigaste uppgift har varit och är att författa en konstitution, grundlagar, för landet. Innan valet 2008 var Nepal en monarki, men efter att maoistpartiet vann valet var en av de första punkterna på agendan att avskaffa monarkin, vilket skedde snabbt. Sedan började det svåra. Planen för att slussa in maoistgerillans soldater i armén/samhället har gått skapligt. Nu är stötestenen att dela upp landet i delstater.
Tre gånger (2010, 2 ggr 2011) har slutdatum för konstitutionen passerats och nytt datum har satts. Nu är det 28 maj som gäller, och alla känner nog att går det inte denna gång heller... ja vad händer då? Fd kungen sitter i palatset utanför stan och ser chansen att komma tillbaka, gerillagrupper ser också sin chans, internationella politiska- & affärspartners drar sig ytterligare tillbaka, de tusentals utlandsboende nepaleserna skjuter ytterligare på ev planer att återvända, FN och USA tillrättavisar i skarpa ordalag... och sedan?
Oron och frustrationen tar sig som vanligt uttryck i "banda" dvs strejk och stängda vägar (vår vän Ragnhild Nyström har inte kunnat komma hem till västra Nepal från Ktm på 2 veckor), men också i bomber, kidnappningar, misshandel, mm.
Man känner vanmakt och sorg när politikerna lovar konstruktivitet ena dagen för att nästa dag dra sig ur ett samtal pga att just "jag" inte får vara ordförande i den nya kommittén. Så mycket revirtänkande, egoism, korruption och svågerpolitik präglar det högsta ledarskiktet, och vad ska "alla andra" lära av det? Pernillas erfarnheter från hälso-och sjukvårdspolitiken bekräftar detta alltför tydligt.
Om någon vill läsa mer har jag valt ut några korta klipp/länkar nedan. Och ni som ber, be för Nepal speciellt under dessa dryga två veckor till deadlinen den 28 maj.
________________________________________________________________________________________
KATHMANDU, May 12, MyRepublica.com:
As the deadline to the much-awaited Constitution of Nepal comes close, strikes were predicted.
The far western regions of Nepal have been facing the brutal general strike for the past 13 days and it continues (till the time we go to press) as they protest against the UCPN-Maoists’ proposal to divide some parts of Kanchanpur and Kailali and include them in the Tharuwan federal state. [Forts - en intressant intervju med unga demonstranter]
DHANGADHI, May 11: At least 32 people were injured, three of them seriously, when cadres of Tharuhat State Struggle Committee (TSSC) and supporters of an undivided Far West clashed in two separate places of Kailali district.
The clashes were the most serious violence since supporters of undivided Far West imposed their crippling strike across the region for the past 15 days.
KATHMANDU, May 12: Manufacturing and other industrial sectors that were already suffering from power crisis and labor hurdles suffered a huge loss as strikes by various political groups forced them to shut down operations on Thursday and Friday.
The economy suffered a net loss in output of well over Rs 4.50 billion (SEK 400 milj, Ottos anm) due to the two-day banda, said Pashupati Murarka, vice president of Federation of Nepalese Chambers of Commerce and Industry (FNCCI, referring to the latest industrial output data of Central Bureau of Statistics (CBS).
Manufacturing sector alone suffered output loss of about Rs 1.80 billion as banda forced factories to shut down productions across the country, said Murarka.
PNC-resan fortsätter...
Söndag 6 maj, Pernilla skriver
Ska försöka ge en bild av vad som hände förra veckan i Kathmandu, för er som orkar försöka hänga med :)
Den doktor som jag haft mest kontakt med på NHTC (National Health Training Center) ringde innan jag åkte till Kathmandu och sa att han slutat på NHTC men gratulerade mig och sa att han innan han slutade, hade skrivit in PNC i "The Red Book". I denna röda bok skrivs alla kurser som godkänts av NHTC in och sedan går de till Ministry of Health för att bli godkända. Efter mina erfarenheter i Kathmandu vågade jag dock inte lita på detta och berättade det inte för någon men hoppet fanns...
Förra fredagen gick dr Rachel, Bindu från Unicef och jag till ett möte med Mr Laxmi, den nya direktören på NHTC (som sas var "acting" men nu blivit permanent.... för hur länge är det ingen som vet...). Då vi sa att vi hört att PNC nu kommit in i the red book sa han att det visste han ingenting om och hämtade den läskiga röda boken - som inte alls var röd. Under ca 5 minuter (som kändes som en halvtimma), bläddrade han igenom och läste noga namnen på alla utbildningar som fanns inskrivna där. Jag satt precis bredvid med darrande händer. Sedan sa han bestämt att det fanns ingen pediatric nursing course där och han hade inte heller hört talas om att den skulle ha kommit så långt (fast vi haft regelbundna möten med NHTC under 2 år). Har aldrig varit så nära att börja gråta på ett möte och hörde inte mycket att vad som sas efter det beskedet. Det finansiella året i Nepal går juli-juli och nu finns det troligen ingen chans för PNC att komma in i röda boken förrän juli 2013.
Sedan nästa möte, med Sr Ishwori, Chief nurse på Nursing section på Ministry of Health. Jag har blivit rekommenderad att kontakta henne av flera då hon är högst ansvarig för sjuksköterskorna i landet. Hon är dock mycket upptagen och jag hade lite hopp om att kunna träffa henne på de två dagarna jag hade kvar i Ktm. 1 maj är helgdag även i Nepal, men då jag ringde henne på morgonen sa hon att hon hade en halvtimme att träffa mig - kunde jag komma genast? Hon beskrev att hon var i ett kontor bakom Maternity hospital men då jag kom dit efter att ha suttit fast i trafikkaos i 15 min, sa en sjuksköterska på akutmottagningen att det kontoret var 15 minuters gånväg åt andra hållet. Det skulle bli tight för mig och jag hittade dessutom inte men då sa hon att hennes lillebror kunde skjutsa mig på sin moppe och swish så släppte han av mig vid kontoret, mitt i ett majsfält.
Att möta Sr Ishwori var fantastiskt! Hon var en underbar, ödmjuk kvinna, trots sin höga position, som brann för att stödja sjuksköterskorna i sitt land. Hon hade varit i Uppsala på en kurs och sa Godmorgon då jag kom :) och hon hade skrivit en masteruppsats i "The rights of a child", det ämne som återkommer i PNC och ligger mig så varmt om hjärtat. Efter att jag presenterat kursen sa hon att hon vill se PNC spridd i hela Nepal och att hon ska göra vad hon kan för att hjälpa mig med det. Så det kanske finns en väg att gå, förutom via NHTC? Ska undersöka detta och prata med olika personer som har insyn och vishet. Så bollen är fortfarande i luften, tack ni som ber för PNC och mig, det behövs!
Mellan PNC-äventyren har vi som familj varit med på en härlig UMN-retreat och så har Ida, Moa och jag hunnit med en shoppingtur i Thamel, innan vi i torsdags återvände HEM till vårt Tansen. Borta bra men hemma bäst!
What´s behind?
Chutter-mutter till lunch- vilket underbart ord :) Torra nudlar, lök, morötter, gurka, citron, vinäger, tomater, chilli, rispuffar- supergott.
Torsdag 26 april, Pernilla skriver
De kom!
Kvällen innan Pediatric Nursing Course starten den 15 april mötte jag de två sjuksköterskorna Sunita och Basanti från Kanti barnsjukhus vid bussen i mörkret utanför sjukhuset och det kändes som ett mirakel!! Avdelningen som Basanti arbetar på hade tillfälligt stängts och det vara anledningen att de, som båda är i ledarpositioner, kunde komma till Tansen för fem veckor.
Och de inga vanliga deltagare. Med sin långa erfarenhet av barnsjukvård i Nepal, underbar humor, ärlighet och ödmjukhet tillför de så otroligt mycket!! Det är en så skön blandning i klassen med dessa två drygt 50-åriga kvinnor, två tjejer från Surkhet 24 & 28 år, en 43 årig man från Pokhara och så två ca 30-åriga sköterskor från Tansen. 
Den här veckan har handlat om "Emotional support to the hospitalized child"; hur man bemöter barn och föräldrar, reaktioner när ett barn dör, kommunikation, avledning och lek med rollspel, gruppdiskussioner osv. Den veckan har aldrig varit så bra som med det här sköna gänget som berättat otaliga egenupplevda incidenter; dråpliga samtal, kommunikationsproblem med doktorer och sorgliga erfarenheter av barn som dött mm
Många skratt men också tårar i ögonen.
Det starkaste rollspelet var då de gjorde "bra och dåligt bemötande" av en mamma som var så arg på personalen då hon inte tyckte de gav hennes son, som kräktes, en bra vård (ett riktigt fall). I det dåliga bemötandet blev personalen arga tillbaka och sa att de hade viktigare saker att göra. I det andra scenariot kommer sköterskorna och ger modern råd och talar om för henne att hon inte ska vara orolig, att hennes son är väl omhändertagen. I det tredje scenariot kommer sjuksköterskan och sätter sig på sängkanten och bara frågar mamman hur hon mår och varför hon är så orolig för sonen. Först då berättar mamman gråtande att hon är så rädd att sonen ska dö för ett år tidigare låg hon på barnavdelningen med en äldre son som kräktes och han dog.
"What's behind" en args mamma reaktion, ett barn som är rädd eller tom en väns beteende- den frågan är så viktig att ställa sig, både i sjukvården och i privatlivet. Kommunikation mellan människor- något av det det svåraste men viktigaste i livet!
Vi har haft en presentationsrunda då deltagarna berättar om sig själva och sin familj och fyra av dem hade 6 syskon eller fler. Men det vara bara en av dem som hade alla sina syskon i livet och då hon berättade det applåderade de andra spontant! En av dem hade förlorat fyra av åtta syskon under barndomen. Kan inte statistiken men det känns som om det är vanligare att kvinnor från landsbygden har förlorat ett barn än att alla hennes födda lever och applåden visade att det antagligen stämmer.
Igår åkte jag bucken till Kathmandu och vis av erfarenheten har jag inte försökt ordna möten långt i förväg den här gången utan idag först blev det klart att vi kan möta direktören på National Health Training Centre imorgon bitti. Sedan anländer Otto och barnen till Kathmandu imorgonkväll och UMN retreaten startar i Dhulikel.
Avslutar med en bild på en underbar liten 5-åring som vi har i vår familj! Den 21 april mysigt våffel & tårtkalas för John ihop med Josefin Fållsten & Ragnhild Nyström!
Gott nytt 2069!
Lördagen 14 april, Pernilla skriver
Runt påsk har fler än 20 personer i teamet insjuknat i kräkningar och diarre och då det dröjt 1-2 dagar mellan insjuknandena konstaterar vi att det inte är det vanliga - amöba, giardia eller bakterier, utan verkar vara ett "hederligt" virus som fått fäste. Rota? Calici? Måste säga att jag föredrar giardia (illamående o uppblåsthet) som försvinner genast efter en engångsdos av Tinidazole, framför denna eländiga kräksjuka. Det har härjat i vår familj i 1,5 vecka nu- barnen har drabbats värst och precis då man tror att det har vänt så kommer en ny våg av illamående. John har kräkts varannan natt nu i 10 dagar den lilla stackaren, den lilla blå kräkbyttan med handtag har blivit hans trogna följeslagare. Härommorgonen sa han "nu måste jag skynda mig att äta en bit smörgås innan jag kräks"..
Ida fick också ett bakslag så idag har hon knappt vågat äta något utan bara hallucinerat om svensk mat :)
En höjdpunkt precis efter påsk var didi/bahini cooking class - (kräksjuka & cookingclass- bra kombination?) de fick lära sig ett segt gott norskt bröd av Budda Maya och vår Santi lärde ut "swedish chapchap cake"; kladdkaka- den gillade de skarot! Och igår hade vi pizzakväll med Alpha-follow-up-gruppen hos oss (försökte varna för kräkvirussmittan men de sa bara som vanligt "mausam ko karanle"= "det beror på väderomslaget" och kom allihopa) och vi firade nepalesiskt nyår tillsammans!!
lmorgon startar Pediatric Nursing Course Batch 6 och som vanligt har det varit väldigt osäkert om det ska bli tillräckligt många deltagare in i sista stund. Två sjuksköterskor från Kanti barnsjukhus i Katmandu sa för en vecka sedan att de skulle komma, men sedan i onsdags ringde en av dem, Sr Sunita, och sa att då deras sjukhusdirektör slutat, översköterskan åkt bort en månad, Sunita inte hade någon som kunde se efter hennes hund samt hon var tvungen att vara med en anhörig som skulle opereras så kunde de inte komma... men hon skulle försöka skicka någon annan. Men så ringde hon igen IGÅR och sa att hon och hennes kollega, Sr Basanti, kommer ändå!! Hon hade lyckats hitta ngn annan åt sin sjuka släkting. Så de ska vara på väg hit med microbuss just NU, något som jag, vis av erfarenhet, inte vågar tro förrän jag ser dem.... OM de kommer är det ett stort bönesvar då de båda är sköterskor med lång erfarenhet av barnsjukvård. Så förhoppningsvis består klassen av 7 deltagare - 2 från Surkhet i västra Nepal, 2 från Kanti Bal, 2 från Tansen (varav en är den nya avdelningsföreståndaren på barnavd, Sumitra) samt en man från leprasjukhuset Green Pastures i Pokhara. Fyra av dem har Bachelor i nursing, en av dem Master degree, så det är högre nivå på deltagarna än i någon annan kurs, känns spännande då det betyder att det är många potentiella lärare för PNC i framtiden. Men pirrigare än vanligt... Så under kvällen anländer förhoppningsvis 5 nya PNC deltagare till Tansen efter en hel dags resa!
Han är uppstånden!
Påskdagen 8 april 2012
Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: "Varför gråter du, kvinna?" Hon svarade: "De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom."
När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: "Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?" Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: "Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom." Jesus sade till henne: "Maria." Hon vände sig om och sade till honom: "Rabbouni!" - - -. (Joh 20:11-16)
Jesus är uppstånden!
Sverigebiljetter!
Onsdagen den 4 april, Otto skriver
För första gången någonsin ska vi åka Nepal-Sverige på en biljett! Ja, vi ska alltså ha var sin sittplats. Checka in bagaget i Katmandu och (är det tänkt) återse det på Arlanda samma kväll.
Att boka Ktm-Stockholm har varit ca 10 000 kr dyrare än att boka Delhi-Sthlm och ta sig själva via tåg till Delhi. Den resan består av följande etapper: Tansen-Sunauli i jeep 2,5 timmar, korsa gränsen till fots med bagaget lastat på cykel-rikshaw med rinnande svett, ta ett nytt fordon (kanske med resväskor i knät) Sunauli-Gorakhpur, ta nattåget Gorakhpur-Delhi, bo en natt i ett drygt 40-gradigt Delhi (eftersom aktuella flyg går på fm och tåget kan vara mkt försenat), flyga Delhi-Sthlm. Och så samma fast tvärtom på hemvägen. Då tillkommer att man behöver indienvisum och att det varit evinnerligt svårt varje gång att få tågbiljetter.
Denna gång hade indiska tågmyndigheten infört i sitt bokningssystem krav på indiskt mobiltelnr för ett kontroll-sms. Hittade information om hur man skulle kunna lösa det via email istället, men inte heller då fick vi det att fungera. Så förra veckan kontaktade vi en resebyrå i Kathmandu som skulle boka tåget åt oss. Men efter några dagar mailade de tillbaka att de inte hittat platser, trots att det var 2,5 månader kvar till avresedatum (hur gör indier när de vill åka nästa vecka??). Då kollade vi en gång till flygpriserna Ktm-Sthlm, och till vår stora förvåning fanns det en resa flera tusen billigare än vi någonsin sett! Så igår vid midnatt hade vi bokat (14 juni-7 aug), med overklighetskänsla men stor lättnad. Inget släpande av väskor på indiska tåg, inga uttorkade barn i värmen, ingen oro att man inte ska få tågbiljetter eller ska missa en anslutning, inget leta boende i Delhi, inga indienvisum...
För första gången någonsin ska vi åka Nepal-Sverige på en biljett! Ja, vi ska alltså ha var sin sittplats. Checka in bagaget i Katmandu och (är det tänkt) återse det på Arlanda samma kväll.
Att boka Ktm-Stockholm har varit ca 10 000 kr dyrare än att boka Delhi-Sthlm och ta sig själva via tåg till Delhi. Den resan består av följande etapper: Tansen-Sunauli i jeep 2,5 timmar, korsa gränsen till fots med bagaget lastat på cykel-rikshaw med rinnande svett, ta ett nytt fordon (kanske med resväskor i knät) Sunauli-Gorakhpur, ta nattåget Gorakhpur-Delhi, bo en natt i ett drygt 40-gradigt Delhi (eftersom aktuella flyg går på fm och tåget kan vara mkt försenat), flyga Delhi-Sthlm. Och så samma fast tvärtom på hemvägen. Då tillkommer att man behöver indienvisum och att det varit evinnerligt svårt varje gång att få tågbiljetter.
Denna gång hade indiska tågmyndigheten infört i sitt bokningssystem krav på indiskt mobiltelnr för ett kontroll-sms. Hittade information om hur man skulle kunna lösa det via email istället, men inte heller då fick vi det att fungera. Så förra veckan kontaktade vi en resebyrå i Kathmandu som skulle boka tåget åt oss. Men efter några dagar mailade de tillbaka att de inte hittat platser, trots att det var 2,5 månader kvar till avresedatum (hur gör indier när de vill åka nästa vecka??). Då kollade vi en gång till flygpriserna Ktm-Sthlm, och till vår stora förvåning fanns det en resa flera tusen billigare än vi någonsin sett! Så igår vid midnatt hade vi bokat (14 juni-7 aug), med overklighetskänsla men stor lättnad. Inget släpande av väskor på indiska tåg, inga uttorkade barn i värmen, ingen oro att man inte ska få tågbiljetter eller ska missa en anslutning, inget leta boende i Delhi, inga indienvisum...
Norsk-afrikansk våffelkväll
Lördagen den 31 mars, Otto skriver
Ja egentligen var det bara en lätt försvenskad norrman och en sydafrikan, annars svenskar, men det lät bra med den titeln tyckte jag. Fam Övregaard bjöd på våfflor i dr Ansies trädgård i torsdags kväll i perfekt sommarvärme. Vi åt bl a hembakat grovt bröd med svensk cheddarost, våfflor med indisk grädde som efter längre tids handvispning nog i alla fall var lite tjockare än innan, och som avslutning en kopp Zoega's. Så kan det vara att vara missionär i Tansen, vid högtidliga tillfälllen.
Barnen satt efter maten mellan blommorna på stenläggningen och tittade på "Fem myror är fler...", svensk kulturhistoria som John nu fick uppleva för första gången.
Och så har vi bokat en husvagn till Torpkonferensen - plats på campingen hade vi redan fått i födelsedagspresent av goda vänner. Så ni som kommer till Torp hittar oss i en Knaus på plats 39D. En sommarplanering kommer på vår "Aktuellt"-sida på poardeby.se när det klarnat lite mer.
Avslutar med en fråga John ställde igår: "Finns det stadsjeepar i Afghanistan?" Och det borde det göra, det är väl i "-stan" de hör hemma, eller? Fordonsintresset håller i sig...
Allt gott!
PS en länk till Stefan Östmans artikel i NWT är här.
Minitrekk
Onsdagen 21 mars, Pernilla skriver
Det finns inte riktigt ord som passar för att beskriva upplevelsen av att vandra med utsikt över Himalayas snötoppar!
Förra veckan hade vi förmånen att få trekka igen- utan regn, snöstorm och hagel, med bara SOL den här gången. Tillsammans med vännerna Anna & Robert och deras pojkar Ludvig 7 och Simon 5, vandrade vi Nayapul - Ghandruk - Landruk - Dhampus. Första dagen var tuff för Anna som mådde illa och kräktes och att de fick lifta på ett jeeptak en bit av sträckan gjorde det inte bättre utan det blev en nära döden upplevelse istället då hjulen bara precis höll sig innanför stupen och de valde att kliva av efter en halvtimme. Dagen därpå mådde hon bättre som tur var.
Vi övernattade på ett mysigt guesthouse i Ghandruk där vi bodde under förra trekken också men då var det en grå dimma där bergen skulle synas. Då vi öppnade dörren ut mot loftgången den här morgonen kändes det som att se en uppenbarelse. Helt blå himmel, Ghandruks små pittoreska hus och gröna träd och risterasser i förgrunden och så de snövita mäktiga Himalayatopparna!! Satt ute på den tysta gården och drack hett nepalite och åt färska Tibetan bread till frukost och bara njöt.
Klart väder hela dagen då vi vandrade ner mot floden och sedan klättrade upp mot Landruk. Sov på "Superview lodge" som nog hade super view men vi önskade att de hade haft någon kvinna i personalen också (och våra två bärare höll med) :) Stalliknande rum med damm och kackerlackor, inget varmvatten, ljummen mat, rökande grannar, kycklinghalsar och inälvor i grytan - det gästhuset kommer vi inte tillbaka till...
Nästa dag vandrade vi genom blommande rododendronskog och nådde mot eftermiddagen Dhampus. Första lodgen vi tittade på visade de oss små rum som såg ok ut och när vi bad att få se rummen på övervåningen sa de att det var lyxrummen, de hade vi nog inte råd med, ville vi verkligen se dem? Två stora vitmålade rum med två stora dubbelsängar, snirkliga träinristningar och kaklat badrum. Stora fönster med utsikt över dalen och snöbergen. Vi prutade ner dem till 80 SEK per rum, flyttade ihop sängarna och sov där hela familjen - en fantastisk upplevelse jämfört mot förra stället :)
Vi trodde nog vi skulle få bära John bitvis men både han, Simon och Ludvig var fantastiska; vandrade, hoppade, skuttade de totalt ca 17 vandringstimmarna med många trappsteg uppför, glada för det mesta! Det var deras gamla föräldrar som var mer andfådda.
Ännu en fantastisk trekking-upplevelse!
Så länge bollen är kvar i luften pågår spelet....
Fredagen 9 mars, Pernilla skriver
Så mycket hände under förra vecka och känslorna har åkt berg och dal bana mellan frustration, ilska, hopp, glädje.
Från sön 26:e till fred 2 mars var jag på 18 möten med bl a NHTC (National Health Training Center), Family Health div, Child Health div, Unicef, Nursing association, Ped drs association, Kanti Hospital director, NSI etc och flera av dessa mötte jag mer än en gång...
Som en sammanfattning, är processen mycket mer komplicerad än direktören på NHTC tidigare sagt och många "te-drickar-möten" kommer ännu behövas innan beslut kan fattas. På fredagens möte med NHTC (det 4:e med dem), fick vi dock förklaringen till varför de skickat runt mig och varit så oklara jämfört med förut. Den nya directorn, Mr X, som vi trodde hade samma auktoritet som den förra, är bara "acting" och nästa vecka kommer den nya directorn att tillträda. Och enligt nepalesiska vännerna händer detta ofta då de inte har beslutskraft, att de skickar runt och skyller på andra istället för att ärligt säga "kom tillbaka då nästa director tillträtt".
Det positiva under veckan är att Unicef fortsätter ge sitt stöd. De har inte bara åtagit sig att stödja den första PNC kursen utan också verka för kursen och träffa de höga gubbarna på olika instanser tillsammans med mig.
Ett positivt möte var det med presidenten för Nepal nursing association, Mrs Pramila. Då jag och Mrs Bindu, från Unicef, mötte henne blev hon så upprörd på gubbarna på NHTC och kunde inte förstå hur de kan göra processen så krånglig. Hon sa att den här sortens kurs har saknats länge i Nepal och om gvt inte förstår det så vill hon att vi ska försöka köra kursen ändå. Så uppmuntrande att träffa denna engagerade kvinna med Nepals barn varmt om hjärtat.
Det andra lilla undret var att dr Lisa, Mrs Bindu och jag lyckades få ett möte med dr Dhakwa, president i barnläkarföreningen i Nepal. Att få ett möte w dr Dhakwa är nästan omöjligt hade jag fått veta, då han är så upptagen. Men på torsdagen då jag ringde kl 10.30, sa, han "ja, jag kan träffa er om ni är här kl 11.15". Jag trodde inte det skulle vara fysiskt möjligt att ta sig mellan Patan där vi var och Kanti barnsjukhus på mindre än en timme, men otroligt nog hade båda dr Lisa och Mrs Bindu möjlighet att komma genast, vi hoppade in i en taxi och lyckades att ta oss dit i tid- utan ett enda stopp i trafiken! Och det var ett bra möte, dr Dhakwa vill att PNC ska spridas i Nepal och om gvt inte köper in nu föreslog han att köra den på Kanti sjukhuset (Nepals enda barnsjukhus, med över 300 bäddar) för alla sjuksköterskor där. Problemet är dock att Unicef inte kan finansiera förrän kursen godkänts av NHTC. Han vill också att jag ska presentera PNC vid den årliga Barnläkarkonferensen i Ktm om ca 2 veckor.
Jag kände mig utmattad både känslomässigt och fysiskt under förra veckan men efter lite ledig tid i helgen i ett Kathmandu med kyrkbesök, milkshakes :) och möten med vänner har jag fått lite perspektiv.
PNCs framtid i Nepal känns rättså osäker just nu men som två goda vänner mailade: Så länge bollen är kvar i luften pågår spelet, och bollen är kvar i luften.
Våra goa vänner Anna och Robert Lagerqvist med barn kom till Kathmandu i tisdags och igår åkte vi buss till somriga 25-gradiga Pokhara. Vilken lycka att träffa barnen efter 11 dagar ifrån dem! Nu ser vi fram emot att starta vår minitrekk (Ghandruk- Landruk- Dhampus) imorgon bitti.
Så mycket hände under förra vecka och känslorna har åkt berg och dal bana mellan frustration, ilska, hopp, glädje.
Från sön 26:e till fred 2 mars var jag på 18 möten med bl a NHTC (National Health Training Center), Family Health div, Child Health div, Unicef, Nursing association, Ped drs association, Kanti Hospital director, NSI etc och flera av dessa mötte jag mer än en gång...
Som en sammanfattning, är processen mycket mer komplicerad än direktören på NHTC tidigare sagt och många "te-drickar-möten" kommer ännu behövas innan beslut kan fattas. På fredagens möte med NHTC (det 4:e med dem), fick vi dock förklaringen till varför de skickat runt mig och varit så oklara jämfört med förut. Den nya directorn, Mr X, som vi trodde hade samma auktoritet som den förra, är bara "acting" och nästa vecka kommer den nya directorn att tillträda. Och enligt nepalesiska vännerna händer detta ofta då de inte har beslutskraft, att de skickar runt och skyller på andra istället för att ärligt säga "kom tillbaka då nästa director tillträtt".
Det positiva under veckan är att Unicef fortsätter ge sitt stöd. De har inte bara åtagit sig att stödja den första PNC kursen utan också verka för kursen och träffa de höga gubbarna på olika instanser tillsammans med mig.
Ett positivt möte var det med presidenten för Nepal nursing association, Mrs Pramila. Då jag och Mrs Bindu, från Unicef, mötte henne blev hon så upprörd på gubbarna på NHTC och kunde inte förstå hur de kan göra processen så krånglig. Hon sa att den här sortens kurs har saknats länge i Nepal och om gvt inte förstår det så vill hon att vi ska försöka köra kursen ändå. Så uppmuntrande att träffa denna engagerade kvinna med Nepals barn varmt om hjärtat.
Det andra lilla undret var att dr Lisa, Mrs Bindu och jag lyckades få ett möte med dr Dhakwa, president i barnläkarföreningen i Nepal. Att få ett möte w dr Dhakwa är nästan omöjligt hade jag fått veta, då han är så upptagen. Men på torsdagen då jag ringde kl 10.30, sa, han "ja, jag kan träffa er om ni är här kl 11.15". Jag trodde inte det skulle vara fysiskt möjligt att ta sig mellan Patan där vi var och Kanti barnsjukhus på mindre än en timme, men otroligt nog hade båda dr Lisa och Mrs Bindu möjlighet att komma genast, vi hoppade in i en taxi och lyckades att ta oss dit i tid- utan ett enda stopp i trafiken! Och det var ett bra möte, dr Dhakwa vill att PNC ska spridas i Nepal och om gvt inte köper in nu föreslog han att köra den på Kanti sjukhuset (Nepals enda barnsjukhus, med över 300 bäddar) för alla sjuksköterskor där. Problemet är dock att Unicef inte kan finansiera förrän kursen godkänts av NHTC. Han vill också att jag ska presentera PNC vid den årliga Barnläkarkonferensen i Ktm om ca 2 veckor.
Jag kände mig utmattad både känslomässigt och fysiskt under förra veckan men efter lite ledig tid i helgen i ett Kathmandu med kyrkbesök, milkshakes :) och möten med vänner har jag fått lite perspektiv.
PNCs framtid i Nepal känns rättså osäker just nu men som två goda vänner mailade: Så länge bollen är kvar i luften pågår spelet, och bollen är kvar i luften.
Våra goa vänner Anna och Robert Lagerqvist med barn kom till Kathmandu i tisdags och igår åkte vi buss till somriga 25-gradiga Pokhara. Vilken lycka att träffa barnen efter 11 dagar ifrån dem! Nu ser vi fram emot att starta vår minitrekk (Ghandruk- Landruk- Dhampus) imorgon bitti.
Som en volleyboll i Kathmandu...
Måndagen 27 februari, Pernilla skriver
Skulle kunna skriva en bok om vad jag varit med om de här dagarna, känns som om jag kom till Kathmandu för en vecka sen fast jag kom igår. Har lovat att rapportera lite om vad som händer här, men varning: sluta läs här om du inte är väldigt intresserad av hur det går till att möta statliga män i Nepal...
På PNC-möte med Unicef och NHTC (National health training center) i november bestämdes att vi skulle ha ett presentationsmöte av Pediatric Nursing Course (PNC) med olika barnläkare, INGOs och statliga höjdarherrar under våren. Då barnläkaren dr Lisa som hjälpt mig mycket med materialet, skulle vara i Ktm i början av mars, blev 1 mars spikat. Jag fick veta att Unicef skulle organisera allt praktiskt som inbjudningar, lokal mm men så för 1 v sedan kom det fram att den ansvariga kvinnan måste åka bort dagarna innan, kunde jag arrangera logistiken? Så förra veckan bokade jag rum, ordnade projektor, best mat, ringde otaliga samtal för att bestämma vilka pers som skulle bjudas samt vad mötet skulle innehålla - utöver att göra klart det sista på PNC materialet; trainer's manual, course outline samt började trycka upp materialet (tills kopieringsapparaten i Tansen strejkade) - Otto & jag turades om framför datorn de flesta av dygnets timmar mot slutet.
Då jag kom till Ktm på söndag em åkte jag genast och träffade NHTCs director, dr X (nytillsatt) och dr P som jag haft mycket kontakt med tidigare. Han sa att vi skulle genomföra presentationen som planerat men att det var ett litet problem, vi behövde ha ett brev från Child health division som sa att de godkände mötet- kunde jag gå till dem och be om det? Deras chef var bortrest men efter ett antal samtal fick jag träffa acting director - som sa att det behövs alls inget brev för att ha presentationen, men däremot måste jag möta chefen på CTEVT, som har hand om sjuksköterske-utbildningen, innan mötet kunde ske. Mötte också chefen på Family health division efter mycket väntan, som var positiv till mötet men inte säker på om han kunde komma.
I morse åkte jag igen till NHTC, till ett inplanerat möte kl 10, anmälde att jag kommit till sekreteraren och satte mig för att vänta tillsammans med ett gäng kvinnor som gått en utbildning för 3 mån sen och ville ha sitt certifikat signerat (en heldagsjobb). Lite trevligt prat med dem innan jag gick ut och satte mig i solen för det var så kallt inne. Där satt jag i tre timmar, kl 13.30 dök dr P upp och hade ung 5 min till övers för att möta mig, sa att jag behövde möta hans chef igen för att höra om mötet kunde ske. Hans chef, dr X, är en vänlig man men man behöver stor vishet för att förstå vad som ligger bakom hans ord... Han presenterade ett nytt namn för mig, dr D, hans chef, som också måste godkänna pnc kursens framskridande innan mötet (vilket directorn innan honom sagt inte alls behövs...). Så, gick över till denna store mans byggnad och fick veta att det inte var jag som skulle informera honom om detta, det skulle dr X göra!! Det var nog inga problem att godkänna det, men den här veckan var det "packed", fanns ingen tid att få ett möte...Tillbaka igen till dr X som nu sa att det var nog lika bra att skjuta upp PNC presentationen på fredag för att han själv hade fått ett annat viktigt möte kl 10-15 som han måste gå på!!!
Förstår mer och mer hur komplext det är att försöka driva en process framåt i statligt sammanhang i det här landet. Bakom NHTCs ord "vi vill nationalisera kursen" finns "vi måste först dricka te med dr P och dr X och dr O, få tillstånd, signaturer, hitta sponsring mm. Inser att man måste vara på plats i Ktm långt innan och dra i olika trådar, vara obekväm, puffa på, och lämna inbjudningarna i handen på de som ska komma. Men när man är en sjuksköterska från landsbygden vill man helst slippa fara som en skottspole till och från Kathmandu. Ska prata med en vis dr-vän imorgon och sedan troligen avboka presentationen (som ca 10 doktorer och sskor redan blivit inbjudna till!), men finns fortfarande ett litet hopp om att kunna ha den nästa vecka...
Så om en PNC nationalisering kommer att ske eller inte känns väldigt osäkert just nu...kanske efter min pensionering... Jag får nog skaffa klippkort på Finnair efter vi kommit till Sverige.
Ska tillsammans med dr Lisa möta Unicef- kvinnorna på onsdag och se om de kan hjälpa oss att driva processen eller om de "bara" vill sponsra finansiellt.
Så ni som ber, be gärna för kommande möten och visa beslut...
Skulle kunna skriva en bok om vad jag varit med om de här dagarna, känns som om jag kom till Kathmandu för en vecka sen fast jag kom igår. Har lovat att rapportera lite om vad som händer här, men varning: sluta läs här om du inte är väldigt intresserad av hur det går till att möta statliga män i Nepal...
På PNC-möte med Unicef och NHTC (National health training center) i november bestämdes att vi skulle ha ett presentationsmöte av Pediatric Nursing Course (PNC) med olika barnläkare, INGOs och statliga höjdarherrar under våren. Då barnläkaren dr Lisa som hjälpt mig mycket med materialet, skulle vara i Ktm i början av mars, blev 1 mars spikat. Jag fick veta att Unicef skulle organisera allt praktiskt som inbjudningar, lokal mm men så för 1 v sedan kom det fram att den ansvariga kvinnan måste åka bort dagarna innan, kunde jag arrangera logistiken? Så förra veckan bokade jag rum, ordnade projektor, best mat, ringde otaliga samtal för att bestämma vilka pers som skulle bjudas samt vad mötet skulle innehålla - utöver att göra klart det sista på PNC materialet; trainer's manual, course outline samt började trycka upp materialet (tills kopieringsapparaten i Tansen strejkade) - Otto & jag turades om framför datorn de flesta av dygnets timmar mot slutet.
Då jag kom till Ktm på söndag em åkte jag genast och träffade NHTCs director, dr X (nytillsatt) och dr P som jag haft mycket kontakt med tidigare. Han sa att vi skulle genomföra presentationen som planerat men att det var ett litet problem, vi behövde ha ett brev från Child health division som sa att de godkände mötet- kunde jag gå till dem och be om det? Deras chef var bortrest men efter ett antal samtal fick jag träffa acting director - som sa att det behövs alls inget brev för att ha presentationen, men däremot måste jag möta chefen på CTEVT, som har hand om sjuksköterske-utbildningen, innan mötet kunde ske. Mötte också chefen på Family health division efter mycket väntan, som var positiv till mötet men inte säker på om han kunde komma.
I morse åkte jag igen till NHTC, till ett inplanerat möte kl 10, anmälde att jag kommit till sekreteraren och satte mig för att vänta tillsammans med ett gäng kvinnor som gått en utbildning för 3 mån sen och ville ha sitt certifikat signerat (en heldagsjobb). Lite trevligt prat med dem innan jag gick ut och satte mig i solen för det var så kallt inne. Där satt jag i tre timmar, kl 13.30 dök dr P upp och hade ung 5 min till övers för att möta mig, sa att jag behövde möta hans chef igen för att höra om mötet kunde ske. Hans chef, dr X, är en vänlig man men man behöver stor vishet för att förstå vad som ligger bakom hans ord... Han presenterade ett nytt namn för mig, dr D, hans chef, som också måste godkänna pnc kursens framskridande innan mötet (vilket directorn innan honom sagt inte alls behövs...). Så, gick över till denna store mans byggnad och fick veta att det inte var jag som skulle informera honom om detta, det skulle dr X göra!! Det var nog inga problem att godkänna det, men den här veckan var det "packed", fanns ingen tid att få ett möte...Tillbaka igen till dr X som nu sa att det var nog lika bra att skjuta upp PNC presentationen på fredag för att han själv hade fått ett annat viktigt möte kl 10-15 som han måste gå på!!!
Förstår mer och mer hur komplext det är att försöka driva en process framåt i statligt sammanhang i det här landet. Bakom NHTCs ord "vi vill nationalisera kursen" finns "vi måste först dricka te med dr P och dr X och dr O, få tillstånd, signaturer, hitta sponsring mm. Inser att man måste vara på plats i Ktm långt innan och dra i olika trådar, vara obekväm, puffa på, och lämna inbjudningarna i handen på de som ska komma. Men när man är en sjuksköterska från landsbygden vill man helst slippa fara som en skottspole till och från Kathmandu. Ska prata med en vis dr-vän imorgon och sedan troligen avboka presentationen (som ca 10 doktorer och sskor redan blivit inbjudna till!), men finns fortfarande ett litet hopp om att kunna ha den nästa vecka...
Så om en PNC nationalisering kommer att ske eller inte känns väldigt osäkert just nu...kanske efter min pensionering... Jag får nog skaffa klippkort på Finnair efter vi kommit till Sverige.
Ska tillsammans med dr Lisa möta Unicef- kvinnorna på onsdag och se om de kan hjälpa oss att driva processen eller om de "bara" vill sponsra finansiellt.
Så ni som ber, be gärna för kommande möten och visa beslut...
Fyra år i Nepal
Söndag 19 februari 2012
Idag är det 4 år sedan vi landade i soliga, klara, kalla Kathmandu! Passade bra att sjukhuset idag hade sin årliga stora Bhoj (fest) så att vi fick fira ordentligt!
Det är bra med årsdagar för då får man liksom stanna upp ett tag. På Missionskursen (MI) fick vi lära oss att man går igenom olika faser under tiden i ett nytt land och vi har tittat tillbaka lite på vår formkurva...
Vi hade en stark smekmånad där i början, en återseendets glädje och förälskelse till landet, nepaleserna, det fantastiska tansenteamet- fick ett otroligt välkomnande! Den varade nog nästan ett halvår, sen var det en tuffare period då barnen dog som flugor på barnavdelning, spindlarna och möglet invaderade hemmet, språkgrodorna stod som spön i backen och flera teambarn lämnade Tansen så Ida och Moa kände sig ensamma och hallucinerade om svenskt bregott. Sedan kom den vackra hösten och med den många nya och nygamla teammedlemmar till Tansen.
2009 - en härlig vår med mycket glädje och vi kände att här är hemma, här vill vi bo, länge! Besöksrekord från Sverige. Otto började jobba med apparater på sjukhuset. Under hösten hårt jobb med att starta upp första Pediatric Nursing Course. Flera arga folkskaror kom till sjukhuset efter att deras anhöriga dött. Tjurkalv som dråsade ner och hängde i ett rep bakom vårt hus.
2010 var året då vi lärde känna byn Pakhandi, sörjde över alla barn som for illa och undrade hur man kunde hjälpa, och etablerade Alphakurserna på sjukhuset. Två batcher PNC genomfördes med svett men stor glädje! Barnen stortrivdes med sina vänner i teamet & började med taekwondo. Otto började jobba mer med IT och datorvirus. Vår familj slog rekord i antalet inlämnade avföringsprov och det var inte i onödan - labpersonalen fick jobba hårt och lämnade svar på amöbor, giardia & maskägg och ryktet om Ardeby's tarmfloror spred sig så att en del helst inte kom hem till oss på middag :) Fantastisk Sverigesommar gav ny energi.
2011 orsakade bihåleinflammation, vattkoppor, scharlakansfeber, halsfluss och amöbor inom 2 månader en dipp i missionärskurvans. Sedan jobbig tid av avsked från goa vänner under våren. Att stanna under monsunen kändes som ingången i andra fasen här i Tansen, ett lugn i vardagen, få i teamet gjorde att vi fick mer tid för våra nepalesiska vänner, för dem vi är här för att tjäna. Något hände med språket och det gick att börja skämta på nepali för första gången (innan det hade skratten funnits men av andra anledningar...)Jeepcrash genom sjukhusets mur samt jordbävning i september. Ida lämnade TTG för att börja Sofia Distans och Moa blev äldst i TTG-klassen. Stor glädje i november då Unicef meddelade att de vill sponsra Pediatric Nursing Course´s (PNCs) nationalisering i Nepal! ABC trekk med många strapatser.
2012 började med underbar Thailändsk värme & familjumgänge men sen har det allt varit lite kallt här, fortfarande 13 grader inne på kvällen - men sommarvarmt och Himalayautsikt på dagarna. En intensiv vår ligger framför, både socialt med alphakurs followup, didi bahini möten, cooking class, brännskade-undervisning, familjestödsprojekt och så inte minst PNCs nationaliseringsprocess.
Nu är det NU och vi är så glada över att få leva i Tansen tillsammans med det här underbara folket! Att ha sett teamkompisars sorg över att lämna har hjälpt oss att förstå vilket privilegium det är att få vara kvar här. I december tar Tansenäventyret slut (för den här gången) men det är ännu 10 månader kvar dit och jag ska njuta så mycket jag orkar!
Tack för att ni följer med oss i äventyret och tack för alla glada tillrop under de här åren!
I trädfällningens tid
17 februari 2012, Otto skriver
Här i Nepal finns det "en tid" för allt möjligt och då menar jag av religiösa skäl. Det engelska ordet auspicious - hur översätter man det? Lyckosam eller gynnsam, men speciellt med hänsyn till stjärnorna och gudar. Den här tiden är i alla fall rätt tid för att fälla träd och för att gifta sig. Skogshuggaren med giftasmogna barn kan m a o ha det stressigt. Att träd är torrare på vintern är ju en sak, men det är inte bara därför de ska huggas nu. Träd är allmänt sett heliga i hinduismen och hur och när man ska tillbe dem, plantera dem och fälla dem finns många regler för.
Kan annars rapportera att mjölken i veckan gått upp till 48 Rs/l (4:30) vilket betyder en 50%-ig ökning under vår tid i Tansen. Vidare att vår mjölkaffärs kvinnliga innehavare numera bara är Nepals näst långsammaste mjölkexpedit i och med att hennes syster kommit från landsbygden och hjälper till i affären. Idag, med dessa två expediter på en kund, tog det 13 minuter att hälla upp två liter mjölk i en påse, räkna ut vad det kostade, ta betalt och ge tillbaka växel.
Ida och Moa har idag på sin skollediga dag tillsammans med ett gäng kompisar invigt den nya utekaninburen - ett hafsverk av 5 m hönsnät mot en stenmur men det dög ypperligt både åt kaninerna och barnen. De senaste veckorna har två amerikanska teamfamiljer kommit tillbaka och därmed ökade teamet med 7 grabbar mellan 7 och 14 år + en 23-årig lärare. Men största utländska "folkgruppen" på sjukhuset nu i vår är vi skandinaver! Norska fam Berg o svensk-norska fam Övregaard som är här under våren står för denna ökning. Så vi är ett mycket större team än i höstas, vilket är roligt!
På återhörande!
Här i Nepal finns det "en tid" för allt möjligt och då menar jag av religiösa skäl. Det engelska ordet auspicious - hur översätter man det? Lyckosam eller gynnsam, men speciellt med hänsyn till stjärnorna och gudar. Den här tiden är i alla fall rätt tid för att fälla träd och för att gifta sig. Skogshuggaren med giftasmogna barn kan m a o ha det stressigt. Att träd är torrare på vintern är ju en sak, men det är inte bara därför de ska huggas nu. Träd är allmänt sett heliga i hinduismen och hur och när man ska tillbe dem, plantera dem och fälla dem finns många regler för.
Kan annars rapportera att mjölken i veckan gått upp till 48 Rs/l (4:30) vilket betyder en 50%-ig ökning under vår tid i Tansen. Vidare att vår mjölkaffärs kvinnliga innehavare numera bara är Nepals näst långsammaste mjölkexpedit i och med att hennes syster kommit från landsbygden och hjälper till i affären. Idag, med dessa två expediter på en kund, tog det 13 minuter att hälla upp två liter mjölk i en påse, räkna ut vad det kostade, ta betalt och ge tillbaka växel.
Ida och Moa har idag på sin skollediga dag tillsammans med ett gäng kompisar invigt den nya utekaninburen - ett hafsverk av 5 m hönsnät mot en stenmur men det dög ypperligt både åt kaninerna och barnen. De senaste veckorna har två amerikanska teamfamiljer kommit tillbaka och därmed ökade teamet med 7 grabbar mellan 7 och 14 år + en 23-årig lärare. Men största utländska "folkgruppen" på sjukhuset nu i vår är vi skandinaver! Norska fam Berg o svensk-norska fam Övregaard som är här under våren står för denna ökning. Så vi är ett mycket större team än i höstas, vilket är roligt!
På återhörande!
In the Ghetto
Söndag 5 februari, Pernilla skriver
Ibland går barnen i världen som far illa rakt in i hjärtat och tårarna rinner över. Den här gången började det med att jag lyssnade på Carolas version av The Ghetto.
As the snow flies
On a cold and gray Chicago mornin'
A poor little baby child is born
In the ghetto
And his mama cries
Cause if there's one thing that she don't need
It's another hungry mouth to feed
In the ghetto
People, don't you understand
The child needs a helping hand
Or he'll grow to be an angry young man some day
Take a look at you and me,
Are we too blind to see,
Do we simply turn our heads
And look the other way
Well the world turns
And a hungry little boy with a runny nose
Plays in the street as the cold wind blows
In the ghetto
And his hunger burns
So he starts to roam the streets at night
And he learns how to steal
And he learns how to fight
In the ghetto
Then one night in desperation
A young man breaks away
He buys a gun, steals a car,
Tries to run, but he don't get far
And his mama cries
As a crowd gathers 'round an angry young man
Face down on the street with a gun in his hand
In the ghetto
As her young man dies,
On a cold and gray Chicago mornin',
Another little baby child is born
In the ghetto
And his mama cries
People, don't you understand
The child needs a helping hand
Or he'll grow to be an angry young man some day
Take a look at you and me,
Are we too blind to see,
Do we simply turn our heads
And look the other way
Well the world turns
Och så bara 5 minuter efter att jag lyssnat på den- igen- under Buckresan, stannade vi för toabesök och jag mötte en liten 2-årig flicka som satt med sin mamma och lillasyster utanför toaletterna och värmde händerna över en öppen eld. Hon hade bara en trasig t-shirt i den kyliga morgonen och höll bedjande ut händerna. Hennes stora ögon sa mig att hon varit med om mer än någon 2-åring skulle behöva.
I Thailand var allt (som vi såg) så perfekt och skinande och visade inga sprickor- fast vet ju att de finns ju där under ytan. I Nepal lever man mitt i sprickorna och kan inte hålla fattigdomens verklighet ifrån sig. Må jag aldrig glömma barnen och sprickorna i världen.
Break my heart for what breaks Yours...
Ibland går barnen i världen som far illa rakt in i hjärtat och tårarna rinner över. Den här gången började det med att jag lyssnade på Carolas version av The Ghetto.
As the snow flies
On a cold and gray Chicago mornin'
A poor little baby child is born
In the ghetto
And his mama cries
Cause if there's one thing that she don't need
It's another hungry mouth to feed
In the ghetto
People, don't you understand
The child needs a helping hand
Or he'll grow to be an angry young man some day
Take a look at you and me,
Are we too blind to see,
Do we simply turn our heads
And look the other way
Well the world turns
And a hungry little boy with a runny nose
Plays in the street as the cold wind blows
In the ghetto
And his hunger burns
So he starts to roam the streets at night
And he learns how to steal
And he learns how to fight
In the ghetto
Then one night in desperation
A young man breaks away
He buys a gun, steals a car,
Tries to run, but he don't get far
And his mama cries
As a crowd gathers 'round an angry young man
Face down on the street with a gun in his hand
In the ghetto
As her young man dies,
On a cold and gray Chicago mornin',
Another little baby child is born
In the ghetto
And his mama cries
People, don't you understand
The child needs a helping hand
Or he'll grow to be an angry young man some day
Take a look at you and me,
Are we too blind to see,
Do we simply turn our heads
And look the other way
Well the world turns
Och så bara 5 minuter efter att jag lyssnat på den- igen- under Buckresan, stannade vi för toabesök och jag mötte en liten 2-årig flicka som satt med sin mamma och lillasyster utanför toaletterna och värmde händerna över en öppen eld. Hon hade bara en trasig t-shirt i den kyliga morgonen och höll bedjande ut händerna. Hennes stora ögon sa mig att hon varit med om mer än någon 2-åring skulle behöva.
I Thailand var allt (som vi såg) så perfekt och skinande och visade inga sprickor- fast vet ju att de finns ju där under ytan. I Nepal lever man mitt i sprickorna och kan inte hålla fattigdomens verklighet ifrån sig. Må jag aldrig glömma barnen och sprickorna i världen.
Break my heart for what breaks Yours...
