I Thailändska övärlden
Onsdag 25 januari, Pernilla skriver
Ibland får man vara med om en oas-tid mitt uppe i det snurrande livet och det har vi fått uppleva dessa två veckor! Som balsam för själen och vi känner oss mer utvilade än på länge.
En vecka i en lägenhet med havsutsikt på Ko Tao och en vecka i en jättefin bungalow med panoramafönster mot havet och en vit sandstrand med kokospalmer på Ko Samui. Höjdpunkten var förstås att få träffa ljuvliga lilla kusin Jonah, 6 månader, för första gången. Som vi hade längtat! Och att få umgås med pappa Peter & hans Kerstin och bror Magnus och hans Alexandra har varit så härligt.
Tre molniga och delvis monsunregniga dagar men annars soligt och varmt, mellan 28-34 grader i luften och ca 27 i havet - helt underbart med värmen efter kylan på nätterna i Nepal. Dagarna har fyllts av sol, många många bad, :) snorkling bland färgglada fiskar, tunna pannkakor med banan & nutella, färsk ananas & melon, god thaimat, läsning, sandslottsbyggen och strandvandringar. Tack pappa för en underbar resa :)
Efter en 9 timmars tågresa till Bangkok i fredags träffade vi under helgen goa vänner och roade oss (6 vuxna & 11 barn) kungligt på Dreamworld, Siam waterpark och Fashion Island shopping center - en jättehärlig helg!! Är svårt att förstå att det lyxiga shoppingcentret och Kathmandus ruffiga bakgator som vi åkte genom med taxin existerar i samma värld. Men å så glada vi är att det är i Nepal och inte Thailand vi bor, så gott att komma hem och kunna prata med människorna igen, fick tårar i ögonen bara av att höra nepaleserna bakom oss på flyget :)Jag har nu hunnit med 2 dagars Interburns brännskadekonferens med visionärt arbete för de brännnskadade i Nepal. Idag strejk och vi njuter av tysta gator i ett soligt Kathmandu. Men vi hoppas på öppna vägar imorgon då vi far med Bucken till Tansen! Längtar hem :)
När nätterna blir långa och kölden sätter in...
Tisdagen 3 januari 2012, Pernilla skriver
Gott Nytt 2012 allihopa! Hoppas ni har haft en glad nyårsfirning och att det här året blir ett fantastiskt år!
Vi har firat vår fjärde jul och nyår i Tansen, en härlig tid med mycket glädje! Vi fick tidigt under vår tid här höra att julen var en av höjdpunkterna i Tansenlivet och det har det verkligen blivit. Då det bara är de kristna som firar här, uteblir all materiell julstress och alla laga mat & köpa julklappar till dem som redan har allt--måsten... Man firar Jesu födelsedag helt enkelt och det är befriande. Några höjdpunkter har varit Carolsonging och apelsinutdelning på sjukhuset med avslutande glädjedans under den stjärnklara himmeln, carolsinging hos grannarna, julmiddag hemma hos oss med familjen Mollestad (julskinka, julost, svampomelett, rökt lax, sallad, färskt bröd, bullens korv :)) samt gudstjänsten på juldagen. Julgudstjänsten pågick kl 11-17 och innehöll sång, dans, predikan, lekar och festmiddag. Ca 300 beräknades komma men drygt 500 personer kom och det var ett under att maten räckte. Vi blev ombedda att sjunga som familj så vi sjöng mössens julafton och var tacksamma att ingen efteråt frågade vad den betydde ;) Ingen av våra vänner skulle gilla att höra en mamma mus som uppmanar ungarna att att akta sig för fällan...
Jultiden är också ett tillfälle att kunna ge till dem som så väl behöver. Jag och tjejerna gick till bazaren innan jul och handlade filtar, skor, kläder, småbilar, dockor och godsaker till dom som fryser om nätterna, lägger sig hungriga och barn som aldrig ägt en leksak. Den bästa sortens julshopping!
Mellan jul och nyår har vi bla besökt vår didi Santi, vännerna Kasirams och Laxmi didi som bor i en pittoresk liten by med utsikt över Himalaya. En julfest med sång och getkött med de glada kvinnorna i byn Pakhandi samt jobb på barnavdelningen för mig hanns också med. Barnen är så glada över att ha Mormor här- de har matat kaniner, läst, haft picknick i solen, sorterat strumpkaos, snickrat, bakat pepparkakor- gjort mormorsgrejor :) Skön sommarvärme på dagarna men kalla stjärnklara kvällar, 13 grader inomhus och vi tänder ljus & gasolkaminen.
Som avslutning på året höll vi i år igen en hejdundrande Nyårsfest i Guesthouse-ca 60 goa vänner kom, så det blev varmt och gott i den kalla natten. Charader, sång, dansuppvisning, galen fri dans, stafetter, lovsång och god mat! Nepaleser älskar att leka och både gammal och ung deltar med glädje och fantasi. En härlig start på 2012.
Nu har vi packkaos i vårt hus, går omkring med tredubbla lager och packar tunna sommarkläder. Buck till Kathmandu kl 06 imorgon och på torsdag vidare till Thailand för 2 v på Koh Tao och Ko Samui med Pappa och bror Magnus med fruar & lilla kusin Jonah! "Vägarna stängs" sa rykten men imorgon är det öppet- hurra!
Toalett-invigning
Torsdag 15 december, Pernilla skriver
I slutet av oktober, då Rejlers och Odenmarcks var här i Tansen, vandrade vi tillsammans med ett gäng från Tansen church till vår favoritby Pakhandi på toalettinvigning! Hann tyvärr inte med att rapportera om det då men vill gärna visa lite bilder och berätta att toaletterna nu finns i bruk!
Det fanns innan detta bygget startade inga toaletter i den ca 40 hushåll stora byn och innan de började bygga såg man ut en man i byn som tidigare byggt toaletter, som ansvarig. Han planerade och ledde arbetet men alla i byn har hjälpt till så gott de har kunnat. Man började "nerifrån" i byn där de fattigaste bor, de flesta av dem lågkast. Männen har byggt avloppstankar och gjutit cement och barn & kvinnor har suttit och knackat sten för hand. Nu står 20 toaletter helt färdiga och glädjen och stoltheten över att själva inom byn har klarat av det praktiska jobbet är påtaglig. Barnen, som var lediga från skolan den dagen, sprang före och visade glatt vägen till de olika toaletterna.
Vi imponerades av hur välgjorda de var och världens bästa utsikt hade flera av dem också (om man sitter med dörren öppen alltså :))! Karl-Göran, som är kirurg, passade också på att undersöka en kvinna med en stor körtel på halsen. Sedan blev vi bjudna på festmåltid - pulao-ris, tarkari, köttgryta, bönor mm, jättegott! Flera getter hade slaktats och eftersom kött bara bjuds vid alldeles särskilda tillfällen kände vi oss ärade.
Sedan blev det en liten invigningsceremoni med tal, sång, fotografering och provkissning :)
En härlig dag med mycket tacksamhet och glädje.
Tack till er som varit med på toalett-resan!
Didi bahini Christmas party
Torsdagen 8 december, Pernilla skriver
Ikväll har vi haft det årliga julpartajet för våra didi/bahinis (lilla & storasystrar, som man säger här), de underbara kvinnorna som jobbar i våra hem, utan vars hjälp vi skulle ha fullt upp med att handla, rensa ris, tvätta för hand, sopa golv, diska...
En jättehärlig kväll med lekar (musical chairs- att gå runt i ring o ta bort en stol i taget- är en stor favorit, tro det eller ej), paketutdelning, bön och fika. Vi körde också charader och då vår fina trädgårdsmästare Laxmi la sig ner på golvet och spelade orm, skrattade vi så vi grät :)
Jag har tillsammans med en koreansk tjej i teamet tagit över ansvaret för teamets 16 didi/bahinis, en rolig men också lite svår uppgift. Det gäller att vara rättvis då man väljer vilken didi som ska jobba för vilken familj härnäst! Det är också många av dem som har det svårt på olika sätt och varje vecka har jag flera samtal om olika bekymmer...
Det är verkligen svårt att förstå att det döljer sig så många svåra upplevelser bakom de glada kvinnornas ansikten. En av dem blev lämnad av sin man för ett år sedan, han hade då i hemlighet tagit sig en ny fru och tagit lån på huset för att köpa en bil, som han spelade bort, så att banken nu kommer att ta hennes hus- en fruktansvärd situation. En annan av kvinnornas man försvann spårlöst för några år sedan och ingen har hört av honom sedan dess. Många av dem har män med alkoholproblem. En didi, änka med 7 barn, var då barnen var små så fattig att familjen bodde i ett gethus och hon berättar att barnen ofta grät sig till sömns för att de var så hungriga. Åtta av kvinnorna är antingen änkor elller har blivit lämnade då mannen tagit en ny fru.
Trots dessa upplevelser bakom sig är de så vänliga och kärleksfulla och så tacksamma över att ha ett jobb att gå till! Och efter att ha jobbat 8 timmar går de hem till sitt eget hem och de flesta av dem måste bära hem vatten, laga mat över öppen eld och duscha vid allmän vattenkran med iskallt vatten. De flesta går upp vid 5- tiden för att hinna laga daalbhat till familjen innan de går till jobbet. En didi som bor i ett hus som riskerar att rasa ned för en sluttning, berättade nyligen med ett stort leende hur glad hon var över att hon har kunnat köpa flera getter samt har ett grönsaksland och nu kan köpa mat så att hennes barn kan äta sig mätta...
De här kvinnorna är mina vardagshjältar!
Distansen i Tansen
Lördagen den 26 november 2011, Otto skriver.
Så var det dags att visa och berätta om hur man kan gå mellanstadiet på svenska i Tansen.
Ida växte ur internationella skolgruppen Tansen tutorial group nu i somras, så i augusti började hon Sofia distansundervisning, den skola som erbjuder skola för år 6-9 åt utlandsboende och en del andra svenska barn.
Vi fick ta över ett rum i huset intill skolan eftersom en team-familj med tonårsbarn flyttade tillbaka till USA i juli - perfekt timing. Här är "Tansen Mission Secondary school" med sin enda elev. I januari kommer en elev till - Benjamin från USA. Fam Brown har bott här två år och återvänder efter 6 mån i USA så Ida känner honom väl sedan tidigare.
Och interiört i hemmagjord panoramabild (i verkligheten är fönster och väggar ganska raka):
Elva kg material kom från Stockholm, hälften med mormor Siv, hälften med posten, lagom till terminsstarten, och nu har vi redan avverkat studievecka 14. Vi använder en datorprogramvara som heter FirstClass och i det finns planeringarna för alla ämnen och vi mailar in redovisningar och frågor till lärarna i Sverige. Ibland direkt i ett mail, ibland som worddokument, foton (t ex i slöjd och bild) eller ljudinspelning (i engelska och spanska). Det funkar jättebra och Ida har själv koll på hur hon ligger till i planeringen. Det är väldigt flexibelt att ha skola såhär, vissa dagar jobbar hon med ett eller två ämnen hela dagen, andra växlar hon mer.
Varje dag börjar med morgonsamling med Tutorial group och hon har även idrott, musik och rast tillsammans med dem. Tisdag och onsdag när jag jobbar på sjukhuset går jag emellan jobbet och skolan, de andra dagarna följer John med mig och antingen går på sin playgroup, leker hos kompisarna norska Marie eller nepalesiska Diya, eller är med mig och Ida. Och så får han till sin stora glädje leka med skolbarnen på 12-rasten ("det heter 12-rasten för det är långa rasten - 12 timmar") - hide-and-seek-go är absoluta favoriten!
Vi försökte få hjälp med handledandet, hoppades på att någon svensk ungdom kunde komma, men fick inte napp. Å andra sidan jag tycker det är roligt att få göra detta och Ida tycker det är OK med pappa som handledare. Nu under några veckor har vi dock mycket uppskattad hjälp av Beatrix från Karlstad - de gör textilslöjd, matte och NO (och spelar landskapsmemory - Värmland har kommit, tack Maria!) två dagar i veckan och jag får mer tid att jobba på sjukhuset. Efter skolan sköter Ida och Moa - ofta med glada medhjälpare - sina kaniner som bor 50 m från skolan, i backen ned mot Guesthouse.
Och på Guesthouse hölls igår en fin avslutningsceremoni för 5:e kullen PNC-studenter. Film, tal, utdelning av diplom, te och samosa och senare festmiddag hemma hos oss.
Annapurna Basecamp
Lördagen 12 november, Pernilla skriver
Vi har varit åter i civilisationen i en vecka, har nu efter några dagar i Pokhara (och jag i Ktm för möten) landat hemma i Tansen och funnit tid att skriva ett blogginlägg.
Vår 8 dagars Annapurna Basecamp trekk var ett riktigt äventyr!
All förhandsinformation från vänner och guiden sa att det inte skulle kunna vara snö på stigarna och att vi inte behövde regnkläder eller kängor i väderstabila november... Men Nepalmottot "det blir aldrig som man tänkt sig" visade sig än en gång vara sant.
Tillsammans med vännerna Gunilla, Martin, Axel, Matilda & Arvid Rejler och Lina, Christer, Marcus & Filippa Odenmarck, startade vi den sedan 3 år planerade trekken med en bussresa Pokhara- Nayapul.
Vår trekkrutt var Nayapul - Jhinu danda - Bamboo - Deurali - Base camp - Bamboo - Chomrong - Ghandruk - Nayapul. Första dagen blev lång, bla för att vi fick vänta på lunchen 1,5 tim (hade inte fått in rutinen att skicka förbeställare ännu) och vi vandrade uppåt uppåt mot Jhinu, sista timmen uppåt i mörker i pannlampors sken, med många snacks-mutor till barnen.
Under tredje dagen, från Bamboo till Deurali, som var stenig, oländig och uppåt uppåt, regnade det ett par timmar på slutet och stigen förvandlades till en gyttjeväg. Vi slirade fram och under det värsta regnet hittade vi en klippkoja där vi vilade och åt godis. Med dyblöta fötter och ryggsäckar kom vi äntligen upp till Deurali, då haglade det och låg små isbollar på marken. Vi upptäckte snart att en av våra bärare inte hade haft regnskydd till ryggsäcken så hälften av våra kläder samt tjejernas sovsäckar var blöta. Då var det gott att komma in i storstugan där de hade en gasolvärmare under bordet. Vi torkade sovsäckarna på linorna under bordet (viss brandfara tyckte scoutkillarna) och värmde oss med varm choklad. Den natten sov vi i ett 8-bäddars rum tillsammans med Lina, Christer, Marcus & Filippa - mysigt. Rummet hade lite stallkänsla och då Odenmarcks hyrda sovsäckar läckte dun hade vi snart fjädrar högt och lågt :) Iskyla i rummet så efter en god middag i det varma allrummet var det långkalsonger, polos, och tjocka täcken ovanpå sovsäckarna som gällde.
Fjärde sträckan Deurali - Annapurna basecamp började fantastiskt med blå himmel och värmande sol. Vi vandrade i en dalgång på en stig inramad av gult gräs bredvid en flod och snötoppar glimtade fram. Allt eftersom blev det mer snö och det var inte lätt att komma framåt med John som hela tiden ville göra snöbollar och känna på snön :) Det kändes precis som en aprildag i Sverige i snösmältningens tid - härligt!
Efterhand blev det mer mulet och då vi kom fram till Macchapuchre basecamp på 3700 m, var marken täckt av snö och flingorna yrde i luften. Vi åt god lunch där och barnen byggde lyckligt snögubbar utanför, innan vi började den 2 timmars stigningen upp mot Annapurna basecamp 4100 m. Det var nu helt dimmigt, yrde snö och var totalt snölandskap. Vi halkade fram med våra gympaskor och barnen såg ut som barnen från Frostmofjället i sina mössor och halsdukar, var bara Gullspira som fattades. Man blev tydligt mer andfådd av den tunna luften och det var jobbigt att gå uppför (min vilopuls ökade fr 80 till 100). En härlig känsla att komma fram till Annapurna basecamp, flera byggnader som låg i en dal och då vi kom upp var omringade av tät dimma. Flera minusgrader ute och runt nollan i våra sovrum, så vi satt i värmestugan hela kvällen. En av höjdpunkterna under trekken var gemenskap & god mat runt bordet i den varma stugan på kvällarna. Och kortspel för barnen!
Under natten blev Marcus och Lina tyvärr höjdsjuka och kräktes och flera av oss hade huvudvärk. Men att upptäcka att himlen var blå och att vi befann oss mellan de höga topparna som vi förut bara sett på rad i fjärran- Machapuchre, Annapurna I, Annapurna South, Hiunchuli var en otrolig känsla!!
Under frukosten var Ida illamående och fick jätteont i magen (troligen pga höjdsjuka) så en av bärarna tog henne på ryggen då hon inte orkade gå. Efter en kvart halkade han omkull med henne på den snöhala stigen och efter det vandrade hon själv, bättre i magen. Moa och jag kom springande bakom, hand i hand, men våra gympaskor var hala så vi halkade fram som Bambi på hal is, tills den yngste av bärarna, Ram, med lite stadigare steg, förbarmade sig över Moa och ledde henne hela vägen ned till MBC (inte utan vurpor men..). Mig förbarmade sig ingen över tyvärr så jag fortsatte att vurpa. Nepalesisk snö är absolut halkigare än svensk!
Väl vid MBC mådde alla bättre och vi hade en behaglig vandring, mindre andfådda, ner till Bamboo. Vände oss om då och då och tittade på de majestätiska bergen. John var helt otrolig, han gick själv ca en tredjedel under trekken, i snö & lera, ofta halvspringade "nu kommer jag snart att ligga först ska ni se" och han och Arvid blev föremål för många japaners fotograferande & många leenden.
De sista dagarna bodde vi i Chomrong och Ghandruk, charmiga små byar, med otaliga trappsteg i vackert lagda trappor. I Ghandruk, min favoritby, kändes det nästan som att komma in i ett museum med stenhus, barn som lekte med hjul & pinnar, getter och höns på gårdarna, gummor som spann garn eller rensade sojabönor. Tyvärr inga snötoppar i siktet men utsikten var ändå fantastisk över terassodlingarna och kullarna. I en av de många stentrapporna kom ett stort gäng pinglande åsnor springande nedför och barnen hann inte gå in till bergsväggen utan blev utträngda och en åsna buffade Ida över kanten. Som tur var föll hon bara ca 2 m ner i en gyttjepöl och gjorde sig inte illa utan blev bara lerig. Sista kvällen hade vi fest tillsammans med våra goa bärare, sjöng svenska folkvisor och de sjöng glada nepalesiska sånger och dansade nepalidans- en härlig kväll! 
Visst var det lite tuff vandring bitvis, speciellt i regn och lervädret, och visst hade det varit trevligt att se mer av solen. Men det var fantastiskt att få göra vandringen tillsammans med goa vännerna Rejlers & Odenmarcks, många skratt & djupa samtal längs vägen på en trekk som finns i minnet för livet! Nu vet vi sannerligen att vår vänskap håller i alla väder :)
Relaxing in Pokhara med ömma vadmuskler & lyckliga sinnen...
En återförenad familj!
Sujal & Sani januari 2011
Måndagen 24 oktober, Pernilla skriver
Nej nu måste vi lägga in ett nytt inlägg snabbt, blir ju livrädd varje gång jag öppnar bloggen...Tyvärr hade nog vår ormvän en fru/man, han sågs straxt nedanför vårt hus igår. Hoppas att han snart går i ide, börjar bli kallare nu.
Veckan har gått fort! Jobbade på barnavdelningen i tisdags, 61 inneliggande barn på 50 platser. Sjuka barn, oroliga föräldrar, irrande besökande, syrgas cylindrar & sjukhuspersonal högt och lågt. Sedan fortsatte ormtemat då en 5-årig pojke natten till i onsdags blev biten av en av Asiens giftigaste ormar, en krait, i sömnen. Familjen tog honom genast de 2 timmarna till Tansensjukhuset och otroligt nog slutade pojken andas bara 10 minuter efter ankomst till akutmottagningen. Han har, paralyserad av giftet, legat i respirator på intensivvårdsrummet sedan dess. Jag har jobbat 2 pass hos honom och det är rörande att se de anhörigas omsorg och hur de stöttar varandra, ca 15 personer ur släkten på sjukhuset som turas om att sitta honom. Ofta räcker det med 2-3 dagar i respirator och vi är nu på 5e dygnet så det var en hög giftdos han fick. Idag har han börjat röra tungan litegrann, ett gott tecken. Så vi hoppas och ber!
Så måste jag berätta också om ett fantastiskt besök vi gjorde i tisdags kväll.
I februari-11 skrev jag om de tre barnen Sani, Bina och Sujal, som vi fann utanför hemmet, eländigt smutsiga och hungriga. Pappan var alkoholist och modern i utlandet sedan många år så med pappans tillåtelse fick de först bo på Nutr rehab center då de var så undernärda och sedan har de bott hos en familj i kyrkan. De har verkligen blomstrat- gått upp i vikt, börjat prata mer och har nu börjat skolan också. Så kom mamman hem för några veckor sedan, till vår överraskning! Till en början var hon lite misstänksam mot familjen barnen bodde hos, trodde de inte skulle lämna dem ifrån sig. Men då hon förstod att det var för att tillfälligt hjälpa blev hon lugnad. Efter att nu ha hälsat på och sakta lärt känna barnen igen har de nu flyttat till ett nytt litet lerhus och bor ihop som familj!
Att hälsa på dom var helt fantastiskt! Barnen var hela, rena, glada och pratsamma och fadern, som oftast då jag träffat honom varit smutsig och alkoholpåverkad var nykter, hade rena kläder och var lugn och glad. Han sa att han bestämt sig för att inte dricka mer, att han nu ska ta hand om sin familj. Rummet var litet, ca 8 m2, en säng, en liten byrå och en liten eldstad i hörnet. På tidningspapper låg potatis, tomater, vitlök och en halv pumpa och på en hylla låg barnens kläder prydligt ihopvikta. Med mycket värme i hjärtat lämnade vi familjen och gick hemåt i den ljumna kvällen.
Hela familjen oktober-11
Nu ser vi mycket fram emot besök familjerna Odenmarck & Rejlers ankomst ikväll. Efter 2 dagar i Tansen åker vi på torsdag till Pokhara för att tillsammans gå Annapurna Basecamp trekken (4100 m)! :)
En nära-orm-upplevelse
Måndagen 17 oktober, Pernilla skriver (obs: känsliga läsare varnas....)
Hade någon sagt till mig att jag i Nepal i min egen trädgård, skulle titta på när en 2 m lång orm svalde en stor råtta hel skulle jag aldrig trott det- konfrontationsterapi verkar som en bra ormterapi...
Den svarta ormen kom åter på besök - jag hade tänkt en intensiv jobbdag vid datorn inför att vi snart ska vara lediga då det hördes skrik utanför - den sortens skrik som man inte har som val att nonchalera. Det var grannens didi som då hon skulle skaka sängkläder på balkongen befann sig ett par dm från ormen som rest sig upp och väste mot henne. Då jag och Santi-didi kom ut klättrade den galant på stuprännan på deras hus och verkade söka efter ett hål att komma in i. Hela granngänget kom såklart och till sist lyckades vi mota iväg den, i sakta mak slingrade den nedför trappen. Efter en timme skrik igen, på samma balkong, väsande mot samma stackars vettskrämda didi och den här gången kom vår vän från Nya Zeeland förbi och sa att ormar ibland fäster sig vid vissa människor och vill följa dem- något som varken jag eller Sima didi behövde höra... Igen lyckades vi mota iväg den med vattenskvätt och grus.
Efter en halvtimme skrik igen och den här gången ringlade den på dr Rachels hus, in i en fönsterglugg och försökte komma in genom ett hål. Sima didi sa att hon inte klarade att se den och gick in igen och jag ringde till Rachel för att berätta om hennes besökare så hon skickade en kille från workshopen för att döda den. Santi och jag höll ögonen på den så att den inte skulle fatta misstankar och smita och plötsligt såg vi den ringla iväg mot vår trädgård, mot den 3 dm (inkl svans) stora råtta som vi fångat och Santi just lagt ut till katten. Ormens huvud var mycket mindre än råttan men den började systematiskt mata in råttan i gapet. Råttan var så tung att ormen knappt orkade lyfta huvudet så det var i rätt stund som Hari bai från workshopen kom. Jag stod redo med en stor sten då han kastade den första - mitt på ormen så att blodet stänkte, sen kastade jag min på svansen och sen snabbt flera så att den hann nog inte lida så mycket. En makaber syn med den döende ormen med en stor råttsvans stickande ut ur munnen - hu! Men Hari sa att den var giftig (?) så vi är glada över att han kilat runt hörnet. Det var bara John som sörjde att han missat den spännande jakten...
Så nu seglar "en döende orm som sväljer en råtta" upp på andra plats bland Ardebys djurupplevelser, straxt efter "det har ramlat ner en tjurkalv i vår trädgård"...
orm sväljer råtta
Monsunslut & svenskbesök
Torsdagen 13 oktober, Pernilla skriver
Vi konstaterar med förvåning att monsunen faktiskt verkar vara över för i år. Den har varit så lindrig att vi inte riktigt fattar att den varit, kanske kommer det några störtskurar till, skulle faktiskt behövas. Jättestor skillnad jämfört med tidigare år (men i Kathmandu och andra delar av Nepal har det regnat mycket) då det regnat nästan nonstop under flera veckor. I år kan vi räkna de gånger det har regnat så att vägarna blivit som floder och det har varit få landslides i Tansen. Fortfarande nu i september kände vi "vad härligt, det regnar!" då det regnade, mellan de soliga dagarna. Såklart har det varit fuktigt och taket & väggarna i badrummet är mögelluddiga- sanering och ommålning som gäller. Myr & insektsinvasion i köket som vanligt, några bevingade kackerlackssläktingar har satt bo i vårt skafferi, på toagolvet vigglar olika sorters maskar fram och spindlarna trivs i fukten. De bitande baggarna i sängarna har flyttat någonannanstans dock, så skönt!
Den största festivalen, Dashain, motsvarande vår julhelg, har nepaleserna firat med festligheter, god mat, samt att ge varandra tikka. Jag jobbade 2 dagar på barnavdelningen och det var otroligt intensivt. 26 inläggningar en dagarna varav många svårt sjuka barn. Hjärnhinneinflammation, magsjuka, tyfoidfeber och lunginflammation är de dominerande sjukdomarna just nu. Och många för tidigt födda bebisar (just nu 12 prematurfödda bebisar under 1,5 kg på sjh), bla en liten 1.1 kg kille som behövde påminnas om att andas då och då.
De första svenskarna för hösten (tot ca 30 svenskar till Tansen i okt-nov!) har ankommit- P-G & Alison Öhrn, Eva & Sture Marklund och Johannes & Magda Peters. Vi har gjort en utflykt tillsammans till Laxmi didi på hennes dotters bröllopsparty (fast dottern var inte där, var tvungen att åka med sin man som skulle till utlandet och arbeta...) & haft middag tillsammans med flera gemensamma nepalesiska goa vänner- härliga dagar!Vi har också firat Rachel Karrach, vår vän och sjukhusdirektörs 50årsdag med pompa och ståt!
PNC har ett "festivaluppehåll" på 4 veckor så jag jobbar nu en del på avdelningen samt med att förbereda textboken för publicering. Fick igår mail från en publisher i Indien som vill trycka PNC textboken och har nu också fått skriftligt (vågade inte riktigt tro det innan) från UNICEF om att de vill sponsra PNC, så i helgen ska vi fira :)
Ser nu fram emot den allra finaste tiden i Nepal- blå himmel, 25-27 grader på dagarna, vacker grönska och ofta Himalayavyer. Nattemperaturen som konstant legat på 21-22 grader har precis gått under 20 och jag tog igår på mig en långärmad tröja för första gången på 7 månader! Men nepaleserna, de har haft mössor på morgnarna sedan flera veckor.
En oförglömlig dag...
Gårdagen är en dag som jag sent kommer glömma, en dag med både sorg och glädje.
Kom till Kathmandu i tisdags tillsammans med min vän, granne & sjukhusdirektör Rachel Karrach för 6 olika möten angående Pediatric Nursing Course (PNCs) framtid, med Save the Children och Unicefs chefer, direktören på National Health training centre, Pediatric doctor association, sjukhusdirektören på Kanti barnsjukhus och Nepal nursing association. Rachel och jag åkte hit med sjukhusets nya jeep på rekordtiden 7.5 timmar (med säkerhetsbälten!) och mötte på em Mr Arjun Singh, direktören på National Health Training Centre (NHTC). Vi diskuterade svårigheten med hur vi ska kunna få sjuksköterskor från statliga sjukhus att komma till PNC utan att behöva betala dem en massa pengar. Mr Arjun sa att det som nu är nästa steg är att inbjuda en hel batch sjuksköterskor från de statliga sjukhusen och utvärdera innan och efter kursen. Och att enda sättet att kunna genomföra detta är att försöka hitta en sponsor.
På ett presentation av PNC i Kathmandu i maj mötte jag dr Pankaj Mehta, chef på Unicefs health division för första gången. Efter mötet kom han till mig och sa att det är precis den här sorts kurs som behövs i Nepal och att han ville veta mer om den. Han var väldigt uppmuntrande och höll kontakt via email, planerade också att komma till Tansen och se kursen igång. Men under sommaren var han upptagen med flera uppdrag utomlands och i början av september mailade han att han skulle flytta till Manila för ett nytt Unicef uppdrag, gav mig sin efterträdare dr Sudhirs mailadress och önskade lycka till med PNC. Den sista månaden fick jag höra från flera att Unicef och Save the children jobbar med community health arbete och att det nog skulle bli svårt att få support från dom.
Så innan mötet hade jag lagt mycket tid på att förbereda presentationen, göra powerpoint, en PNC filmsnutt och tänkt ut hur jag skulle försvara min PNC på olika sätt. Dr Olak Jirel (nepalesisk kirurg som bor i Ktm och ska hjälpa oss lite härifrån), Rachel och jag gick igår vid lunchtid, efter säkerhetscheck, in i UN huset. Då vi gått upp för sammetstrappan till Unicefs våning stod där ett stort foto av en leende Pankaj Mehta och framför fotot blommor, ljus och kondoleansbok. Dr Pankaj dog i flygkrashen med Budda air utanför Kathmandu 25 september! Så oerhört tragiskt och sorgligt. Han hade tagit med sin fru på en Everestflygning innan de lämnade Nepal och både omkom i olyckan. Alla jobbade på Unicefkontoret och förberedde för en minnesstund kl 15 fast det egentligen var ledig dag.
Dr Sudhir som jobbat nära dr Pankaj var väldigt nedstämd men ville trots det som hänt möta oss. Mötet som varade i ca en halvtimme känns fortfarande som en dröm. Ingen av oss hade träffat dr Sudhir så vi trodde inte han hunnit sätta sig in i PNCs innehåll och hade tänkt presentera den grundligt. Men innan vi ens hunnit börja sa dr Sudhir att dr Pankaj (som skulle varit med på vårt möte trots att han avslutat sin anställning) berättat mycket om kursen, att han var väldigt positiv till den och att Unicef vill sponsra PNC finansiellt!!
Jag blev helt överväldigad, var lite för mycket att på 15 minuter få veta att dr Pankaj var död och att Unicef vill sponsra PNC... Så jag satt mest och lyssnade medan Rachel och Olak frågade och diskuterade olika frågor. Dr Sudhir sa att de ska kallat till ett stort möte med alla som behöver vara inblandade då de tillsammans med oss ska granska materialet, diskutera alla praktiska detaljer och förhoppningsvis kan vi i början av januari köra den första kursen med ca 10 st sköterskor från statliga sjukhus. Sedan, om utfallet blir bra, gå vidare till Ministry of health för godkännande att nationalisera PNC.
Så, det är ju fortfarande inget som är klart, fortfarande mycket byråkrati och mycket som kan hända, för det här är Nepal :) Men att både få ekonomiskt support och erkännande från Unicef är ett stort steg och mitt hjärta är fyllt av tacksamhet! Tacksamhet till Herren och tacksamhet till den inkännande och ödmjuka dr Pankaj som så tydligt hade barnen i Nepal i sitt hjärta.
Tack alla ni som bett de här dagarna!
Ormbesök
Söndagen 25 september, Pernilla skriver
Satt och jobbade på datorn då jag genom vårt vindsrumfönster hörde hur didi Kim Kumari ropade högt och schasade på en orm. Hade så mycket att göra att jag nöjde mig med att kika i fönstret och heja lite på henne då hon stod på sitt lilla plåttak och schasade tills ormen bestämde sig för att inte hälsa på inomhus denna gång.
En halvtimme senare hör jag vår didi Santis uppjagade röst:
"Pernilla, kom fort, den kommer in" och jag förstod direkt vilken gäst det handlade om...
Hon förklarade upprört att den stora svarta ormen hade varit uppe på trappen bland våra skor, sen ålat sig mot dörren, gömde sig nu i rabatten. Santi ogillar om möjligt ormar ännu mer än jag så utrustade med innebandyklubbor och påhejade av vår enbente trädgårdsmästare Siam, slog vi mot blommorna och Siam stänkte fenyl mot den. Då kom den ca 2.5 m långa ormen utslingrande och försökte ta sig ut genom staketet men misslyckades så den vände och kom emot oss igen. Just då kom resten av familjen hem från skolan och barnen såg fascinerat på då ormen till slut hittade ett hål och smög ner förbi didis hus igen, under hennes ryande.
Som didi säger, ormen kommer trofast minst en gång per monsun "för att säga namaste". Idag återkom den upp till didi tre gånger så nu får vi hoppas att den sagt namaste så det räcker för i år...
Jordbävning
Sedan vi kom har vi fått jordbävningsinfo många gånger, så vi vet att man ska ställa sig i dörröppningen, har en "go-bag" redo, vet var tunnan med förnödenheter, spadar mm finns i trädgården osv. Men tänkte nog att den kunskapen klarar vi oss utan. Men så kom den igår kväll - vår första (& förhoppningsvis sista) jordbävning!
Moa och jag var i kyrkan och jag hade precis börjat predika om den Helige Andes kraft då det skakade till lite. Vi trodde nog alla att det var en tung lastbil som körde utanför (jag tänkte att det var jag som var lite darrig bara inför att prata...). Ida, Otto och John var hemma och deras känsla var att huset skakade/svajade i ca 20 sekunder, de ställde sig i dörröppningen och blev lite skärrade. Barnen tyckte ändå det var mer intressant än läskigt som tur var men då det var sovdags ville de alla tre ligga i samma säng. John sa innan han somnade:"Va bra, nu kan John ju bli jordbävningsspecialist när John blir stor" :)
Idag har jordbävningen förstås varit dagens samtalsämne, lite småtrevligt på något vis, ungefär som snökaoset i Sverige nov-95. Alla berättar vad de gjorde när det började skaka- naturlig debriefing. Många nepaleser fruktar för "den stora jordbävningen som ska komma", beräknar en riktigt stor var 70:e år och nu är det 80 år sedan Nepal drabbades... Jämfört mot Tansen drabbades Kathmandu mer, där blev många ordentligt uppskakade och flera hoppade ut genom fönster och skadade sig pga det. Jordbävningens epicentrum var ca 40 mil härifrån, i Sikkim, norra Indien, precis vid Nepals nordöstra gräns, och den mätte 6.8 på richterskalan. 5 döda och ett hundratal skadade i Nepal och minst 35 döda i Indien är de senaste siffrorna vi hört.
Jordbävningar & jeepar som kör genom väggar är ju lite spännande samtidigt som man blir ännu mer medveten om att man inte vet någonting om morgondagen...
Nu är det nu!
Cupcakes
Lördagen 17 september, Pernilla skriver
Våra goa vänner familjen Mollestad har återkommit till Tansen efter 3 månader i Norge och Evelyn gav oss en så fin present - höga fina muffinsformar! Så både till Moas 10 årsdag och till Idas namnsdag tillverkades cupcakes (för det låter ju godare än muffins :)) av choklad och vaniljsmak med rosa glasyr och silverpärlor från Sverige. Festligt!
Moas 10-årsdag firades tillsammans med JinHa som fyllde 9 år, en glad utomhusfest i den 28-gradiga sommarvärmen. Charader, springlekar, skattjakt & rosa glasyrtårta- ett lyckat kalas tyckte Moa!
Gästblogg: En fantastisk slingrig resa
Några ögonblicksbilder från monsunens Nepal, Mormor Siv skriver
Landade i Tansen efter ett par dygns resande, gjorde en ”mellanlandning” på Nepal Face to Face Guesthouse hos Anna och Per, en verklig OAS i det annars så intensiva o bullriga Kathmandu. Kan rekommendera både deras hemsida och guesthouset (www.nepalfacetoface.se).
Resan med Tansen Mission Hospitals buss, "bucken" som alltid en lång, varm, krokig resa – framåt kvällen möttes jag av fem glad Ardebyare.
Vi tog en tripp till Pokhara, vägen otroligt slingrig, med ständigt fantastiska utsikter. Jag fick förmånen att dela rum med två ljuvliga töser, ett vackert rum med balkong och utsikt. Vi besökte museét, drack rosa milkshakes, åkte trampbåt, badade, simmade, dök – (mest Ida men även Moa tränade). John hade en alldeles egen liten pool.
Följde med Pernilla när hon besökte sjukhusdirektörerna och även barnavdelningarna på dels ett statligt sjukhus i Pokhara och dels ett privat. Visst var det ”finare” på det privata sjukhuset – men ”mänskligare” på det statliga!
Det är verkligen ett tufft arbete Pernilla håller på med – FÖRÄNDRING är inte det enklaste. På ”hennes barnavdelning” i Tansen "kängurar" man de för tidigt födda. Och kan inte mamman vara där hela tiden så kommer en syster, mor, moster, farmor eller mormor och vårdar bebisen innanför tröjan...Pernillas outtröttliga arbete med att ge barnen bättre och smärtfriare villkor på sjukhusen föder ju också så mycket gott för föräldar, anhöriga, ja hela barnets omgivning. Men utan Ottos tålmodiga stöd och gedigna datakunnande skulle resan vara omöjlig. De (Pernilla&Otto) är helt enkelt en bra kombination. Kan inte låta bli att smittas av deras driv, engagemang, lyhördhet och glädje!
Har följt Ida o Moa till skolan, på väg dit plockade vi allt från bananblad och bambublad till persilja för att ge Mint & Choklad. Kaninerna blir helt lyckliga när flickorna kommer med famnen full. De har lärt Mint & Choklad att ställa sig på bakbenen när de säger ”upp” som belöning har de fått ex. äppelskal som de verkligen gillar. John brukar följa med och hämta flickorna på eftermiddagen, men innan vi går hem så får kaninerna komma ut o skutta runt, bli klappade o mumsa på gott gräs. John kan klappa Mint & Choklad om Moa eller Ida håller dem, såå mjuka o goa, John skiner som en sol. På hemvägen skuttar, hoppar, springer han precis som en liten kanin. Utflykt till Srinagarkullen blev det också, med fika och bamseläsning på en filt.
På förmiddagarna tog John o jag det lugnt vi läste, sågade, spikade, lekte med lego, kastade frisbee, spelade bandy, gungade och fikade.
En dag när vi hoppades på uppehåll gick Pernilla, Moa och jag till den lilla byn Pakhandi. Efter en lång, otroligt vacker, varm (30 grader i skuggan, 40 i solen?) vandring över berg och ner i dalar kom vi fram. Vi blev väl emottagna av goa kvinnor och barn i den enkla lilla byn och drack te, pratade och bad tillsammans med kvinnorna och fick se några av de nya toaletterna. Toalett projektet är en fantastisk insats som jag vet att många av er som läser Pernillas o Ottos blogg varit med och stöttat. På hemvägen kom lite svalkande regn och fantastiska regnbågar bortöver bergen, men det verkade vara mer uppförslut och vi fick ta många vätskepauser för att orka ända hem. Dagen därpå kände min kropp av vandingen och benen protesterade när jag ville gå i trappor (i Tansen är det näst intill omöjligt att komma någonstans om man inte går upp eller ner i trappor).
Det sociala livet är annorlunda här än i Sverige, människor lever närmare varandra och speciellt då familjemedlemmar dör kommer alla vänner och bekanta och stöttar de sörjande på olika sätt. Pernilla och jag besökte en kvinna som just adopterat en bebis samt också förlorat sin Mor. En annan hade förlorat sin son och vi gick dit med frukt och satt och samtalade. Ett besök som enbart var glädje var när vi gick till de tre syskonen Sani, Bimala och Sujal som nu bor hos en familj i kyrkan, såå glada barnen blev när vi kom! Vi spelade spel och fikade med dem. De går nu alla tre i skolan, så stolta över sina skoluniformer.
Var också en SPA-kväll med 7 nationers kvinnomix med fotbad, massage, ansiktsmasker, ögongurkor, snacks & mycket skratt! Som avslutning ordnade Moa och jag 66 + 10 –årskalas med svalkande illgrön gelantintårta garnerad med godisar. Härliga, varma veckor i det gula huset i Tansen!
Ett stort tack från en mycket glad mormor
En dag full av värme
Torsdagen 1 september, Pernilla skriver
En härlig och varm dag!
Vandrade ner på den lilla stengången i perfekt morgontemperatur, 25 grader, och startade från Tansen kl 7.30 (efter att ha väntat sedan 06.30 på att alla skulle komma) med vår vän Dipendras jeep. Vi var 5 didi-bahinis (stora o småsystrar) och så Sete bai på resan ner till Nawal prasi för att besöka och tala i Setes föräldrars kyrka, vi var inbjudna pga att det var Tiidj, kvinnofestivaldag i Nepal. Då vi passerat landslide- partierna välbehållna, passerat 37-gradiga (?) Butwal och bara hade 30 min kvar slutade jeepens växellåda fungera och vi satte oss med svett rinnande längs ryggen vid vägkanten och drack kall lichijuice och jag fick höra Santi & Rebecka-didis livshistorior. De miste båda sina män tidigt och deras historier var fascinerande, vilka starka kvinnor! Efter 1.5 timme dök den jeep som sa att den skulle komma "direkt" upp och vi fortsatte vår resa på en väg som var mer som en åker (Afrikaväg nästan tror jag) och vi hoppade omkring i den öppna bilen. Jag försökte fotografera först men insåg att hålla i sig fick ges första prio. Obeskrivligt vackert med gröna risfält, getter, cyklande gubbar & barn, vattenbärande gummor, lerhus och kvinnor i röd sari på väg till Tiidjfestligheterna. (Kom på mig själv med att inte ha blivit otålig en enda gång på vägen trots den klibbiga värmen och förseningarna, har nog blivit en aning mer nepalesisk :))
Så kom vi fram till den lilla kyrkan, en tegelstensbyggnad som invigdes för 2 v sen, mitt på slätten omgiven av gröna risfält. Härligt program med dans, predikan, bön, samtal och sedan åt vi chura (beaten rice) och mustig kycklinggryta tillsammans på kyrkgolvets bastmattor. Det är ca 200 medlemmar i kyrkan och alla livnär sig på jordbruk. Man jobbar antingen med sina egna risfält eller om man inte har egna, på någon grannes. De som har det gott ställt har en buffel, getter och höns. De flesta i församlingen verkade ändå ha vad de behöver och det var så underbart att möta de goa kvinnorna med stora leenden, så nöjda med vad de har även om deras hus varken har fönster eller dörrar, de lagar mat över öppen eld och sover på bastmattor.
På vägen hem besökte vi Setes barndomshem och hälsade på hans mor och far. De bodde i ett lerhus mellan risfälten och hade en get (som hade fått hosta), hönor och två tjurar för jordbruket. Som grannar hade de en familj med 4 barn som just tagit sig an två föräldralösa barn men hade inte råd med att ge dem mat länge till så Sete lovade att söka en lösning för dem. Sete jobbar på sjukhusets social service avdelning och han och hans fru Annie är också föreståndare för Halfwayhome i Tansen, där det bor 22 barn samt deras egna två. Vi möter många fantastiska människor här i Nepal och Sete och Annie är några utav dem med sin kärlek till utsatta. Deras kärlek och värme är synlig för alla som möter dem. Setes föräldrar fick 2 pojkar som båda dog innan 5 års ålder i en okänd krampsjukdom. Så föddes Sete och han hade samma sjukdom som bröderna och krampade ofta. Hans far som var Lama (medicinman) i byn försökte med alla sorters ritualer för att han skulle bli frisk. Då det inte fungerade och Sete var svårt sjuk, kallade fadern till sist på en pastor som kom och bad för honom och från den dagen var han helt frisk! Han berättade om sin barndom i den lilla byn mellan risfälten, lycklig för det mesta men också med svårigheter som då en översvämningsflod svepte med sig deras hus.
Kl 18 lämnade vi den lilla byn med Setes vackra mor vinkande och där i den skumpiga jeepen i det varma kvällsljuset på Therai tackade jag Gud för att få vara här just nu, bland det här underbara folket!
Sete och hans mor
