eller "Tansen ur en lillebrors perspektiv."..
Tisdag 25 nov, Magnus skriver
Sitter på balkongen till ”gula huset” och blickar ut över delar av Tansen. Tidigare har jag bara läst och hört om livet i Tansen från ett tryggt avstånd på sisådär en 1000 mil och ett gigantiskt kulturgap. Nu har jag sedan en månad tillbaka haft förmånen att vara med och uppleva allt i första hand. Jag har med egna ögon sett Tansens branta sluttningar och sett solen kasta sina första strålar en tidig morgon över berg och ”den vita sjön” i dalen. Jag har med egen näsa känt den ljuvliga doften av Didis härliga tarkari och nybakade bröd, men även den mindre smickrande lukten på toaletten som inte är spolad pga vattenbrist. Jag har med egna öron hört syrsornas nästan öronbedövande sång om kvällen och hundarnas skall och Johns skrik om natten. Jag har med eget huvud känt smärtan av att inte ha böjt mig mer än 160 cm när jag försökt gå genom en dörrpost i det gula huset… Kort sagt så har jag fått dela Ardebyarnas vardag.
På tal om vardag så är den lite annorlunda här jämfört med hemma. T.ex. om man följer flickorna till skolan så går man (som man gör oavsett vart man ska) under ett flertal julstjärneträd i full blom, getterna betar i den branta sluttningen, överallt hänger tvätt på tork (på linor, på tak, på buskar och taggtråd) och om man blickar in i något av alla hem längs vägen (som ofta inrymmer en liten butik med antingen grönsaker och frukt eller chips, godis och ris) så är det ofta bara ett par rum med betonggolv, ett par bäddar utan madrass och kanske en get bunden vid sängen. Och därinne eller utanför lagas morgonens dal bhat ofta över öppen eld. Det är enkelt och fattigt men ändå rent och snyggt.
Om det inte framkommit tidigare så tycker jag om Nepal - mycket! Jag kan nog aldrig se mig mätt på det storslagna landskapet med alla de gröna bergen och dalarna och med världens tak som en overklig dekor i bakgrunden. Och de människor jag mött har språkförbistringen till trots förmedlat mycket av enkelhet, ärlighet och inte minst humor som gjort att man känt sig avslappnad och välkomnad.
Men även om landet och människorna här gjort ett stort intryck på mig så är det ändå inte bara det som jag tar med mig hem i bagaget. Förutom brev och tofflor i packningen så är jag själv full av ljuvliga minnen. Promenaden till skolan med Ida och Moa och ibland med John på ryggen. Att tjejerna pratar flytande engelska utan att jag förstått det tidigare, de är sååå duktiga! Att följa med Pernilla på hennes jobb och se henne där i sin profession, helhjärtad, överlåten och uppskattad både bland patienter och personal. Att dela vardagen med Otto och Didin, skura golv, lägga matta, tvätta kläder och framför allt få reflektera och fundera över livet tillsammans med Otto. Och kanske mest av allt att få följa John i hans framsteg i att äta – och sedermera kasta - gröten själv, härma allt som sägs, ropa ”Hunden!” efter hundar, bufflar och getter, börja med tvåordsmeningar och framför allt att lära sig säga ”Mangnys” :-) och våga och vilja sitta i mitt knä och läsa böcker (där vi urskiljningslöst letade efter hundar och bilar).
Jag är tacksam, glad och stolt att var lillebror, svåger och morbror till den här sköna familjen- de är mina vardagshjältar i Tansen, Nepal.
Namaste! /Magnus
Ps. Bananerna då? De är goda, rättvisa, kravmärkta och kostar 2,50 SEK dussinet och har till min stora glädje tillsammans med dal bhat utgjort mitt huvudsakliga näringsintag under tiden här :-)
