Söndagen den 25 okt, Otto skriver
Imorgon är det alltså nedkomst! Pernilla återkommer nog inom några dagar och berättar hur det gått. Måste dock få berätta om en helt annan nedkomst:
I fredags behövde jag (och John) gå akut till sjukhuset för att hjälpa Pernilla med kursmaterialutskrifter. Jag skulle lämna Ida o Moa själva hemma ett par timmar, och det är inte så ofta det händer så de var lite oroliga. "Vad kan hända", sade jag och vi skojade om olika scenarion. Tio minuter senare, innan jag kommit iväg, hörs märkliga ljud precis bakom huset. Jag kikar ut och ser ett djur som hänger i repet det har kring halsen! Det når precis ned med bakbenen till en avsats / hylla och den sparkar febrilt för att komma upp för det 3-metersstup den ramlat ned från. Jag ropar till tjejerna "Det hänger en get i ett rep i trädgården - ta John!", tar en sax i köket o springer ut. Det är en tjurkalv, den får luft men verkar ganska stressad. Det gör antagligen jag med.
Jag springer runt huset, ut genom grinden, uppför trapporna och till ängen där den snopna pappa-tjuren står och idisslar. Jag ropar för att hitta ägaren men vem det än är så är han inte där. En kvinna som sitter och vilar på en mur är den enda som intresserar sig för fallet och går ner och tittar på kalven. Ingen ägare kommer och jag inser att jag borde skära loss den (uppifrån ängen, annars får jag den ju över mig) även om jag är lite orolig för vad jag skall göra sedan. Pappa-tjuren är jag inte heller helt bekväm med, pratar lite lugnande med honom så han inte skall stånga ner mig till kalven. Klipp, så dråsar kalven ned i vår kompost!
Kilar ned igen, och där står han lugn och fin och äter gräs, bananskal och kaffesump. Kvinnan, nyfiken och hjälpsam i någon blandning, har följt med ner. I detta läge inser jag att Pernilla aldrig skulle missa att ta ett kort, så jag ropar till Ida att hämta en kamera. Kvinnan vill gärna vara med. Ida var lite besviken att jag hann gå ur bild och didin hamnade bakom pelaren på hennes foto.
Kalv och husvägg - Kalvporträtt - Kalv och didi - Återtåget
Så ger didin mig repet, daskar kalven i rumpan och den klättrar ned för avsatsen och klapprar efter mig runt huset, uppför trapporna till ängen där jag förtöjer honom (kan faktiskt pålstek), åter lite orolig för pappa-tjuren. Allt går bra. Jag har hela tiden i huvudet frågan "hur heliga är tjurar??" - kor är viktigare att behandla väl än människor enligt rättrogna hinduer, och om den skadat sig i min trädgård blir jag kanske skyldig?! Får kalvar äta bananskal?
Jag kom lite sent till sjukhuset, men jag hade i alla fall en bra historia med mig. John bearbetar fortfarande händelsen: "Kalven var inte död, den åt bananskrutt sen", "Pappa var också lite rädd... kalven också", "Den sparkade med benen såhär - spark spark" osv. Han vill gärna att vi skall stänga ytterdörren också, så att det åtminstone inte skall komma in några tjurar i huset. Och nästa gång Ida är orolig för att vara ensam hemma och jag säger "Vad kan hända?" så vet jag vad hon kommer svara...
Imorgon är det alltså nedkomst! Pernilla återkommer nog inom några dagar och berättar hur det gått. Måste dock få berätta om en helt annan nedkomst:
I fredags behövde jag (och John) gå akut till sjukhuset för att hjälpa Pernilla med kursmaterialutskrifter. Jag skulle lämna Ida o Moa själva hemma ett par timmar, och det är inte så ofta det händer så de var lite oroliga. "Vad kan hända", sade jag och vi skojade om olika scenarion. Tio minuter senare, innan jag kommit iväg, hörs märkliga ljud precis bakom huset. Jag kikar ut och ser ett djur som hänger i repet det har kring halsen! Det når precis ned med bakbenen till en avsats / hylla och den sparkar febrilt för att komma upp för det 3-metersstup den ramlat ned från. Jag ropar till tjejerna "Det hänger en get i ett rep i trädgården - ta John!", tar en sax i köket o springer ut. Det är en tjurkalv, den får luft men verkar ganska stressad. Det gör antagligen jag med.
Jag springer runt huset, ut genom grinden, uppför trapporna och till ängen där den snopna pappa-tjuren står och idisslar. Jag ropar för att hitta ägaren men vem det än är så är han inte där. En kvinna som sitter och vilar på en mur är den enda som intresserar sig för fallet och går ner och tittar på kalven. Ingen ägare kommer och jag inser att jag borde skära loss den (uppifrån ängen, annars får jag den ju över mig) även om jag är lite orolig för vad jag skall göra sedan. Pappa-tjuren är jag inte heller helt bekväm med, pratar lite lugnande med honom så han inte skall stånga ner mig till kalven. Klipp, så dråsar kalven ned i vår kompost!
Kilar ned igen, och där står han lugn och fin och äter gräs, bananskal och kaffesump. Kvinnan, nyfiken och hjälpsam i någon blandning, har följt med ner. I detta läge inser jag att Pernilla aldrig skulle missa att ta ett kort, så jag ropar till Ida att hämta en kamera. Kvinnan vill gärna vara med. Ida var lite besviken att jag hann gå ur bild och didin hamnade bakom pelaren på hennes foto.
Kalv och husvägg - Kalvporträtt - Kalv och didi - Återtåget
Så ger didin mig repet, daskar kalven i rumpan och den klättrar ned för avsatsen och klapprar efter mig runt huset, uppför trapporna till ängen där jag förtöjer honom (kan faktiskt pålstek), åter lite orolig för pappa-tjuren. Allt går bra. Jag har hela tiden i huvudet frågan "hur heliga är tjurar??" - kor är viktigare att behandla väl än människor enligt rättrogna hinduer, och om den skadat sig i min trädgård blir jag kanske skyldig?! Får kalvar äta bananskal?
Jag kom lite sent till sjukhuset, men jag hade i alla fall en bra historia med mig. John bearbetar fortfarande händelsen: "Kalven var inte död, den åt bananskrutt sen", "Pappa var också lite rädd... kalven också", "Den sparkade med benen såhär - spark spark" osv. Han vill gärna att vi skall stänga ytterdörren också, så att det åtminstone inte skall komma in några tjurar i huset. Och nästa gång Ida är orolig för att vara ensam hemma och jag säger "Vad kan hända?" så vet jag vad hon kommer svara...
