Familjen Ardebys webbdagbok

2010-11-28, mormor Siv gästbloggar om tiden 24-31 oktober

Så har vi vinkat av Pernilla o Otto, de ska träffa vänner och trekka i Himalayas berg, det är något de verkligen behöver eftersom tillvaron här i Tansen är mycket hektisk.

När solen går upp följer John o jag Ida o Moa till skolan. Varje morgon med ”white lake” det blir så påtagligt att vi bor ovan molnen. Luften är frisk och klar som den ljuvligaste svenska sommardag . John har för det mesta mycket spring i benen, men ibland är benen trötta trots springskorna och jag bär honom på höften, rätt som det är säger han ”nu har John piggat på sig” - ner igen med mycket energi. När vi besegrat sista branta backen upp till skolan väntar belöningen klarblå himmel och snöbergen som gnistrande juveler. På väg hem har vi tid att mata kaninerna, leka lite vid Guesthouset och John klättrar lite extra både här o där.
  
Väl hemma i Gula huset tar vi oss en andra frukost med flingor o yoghurt, John o jag bygger koja på vinden, där hinner vi med att både äta, jobba och sova innan det är dags för ett grötmellanmål. Nu mitt på dan blir det väldigt varm i solen, men vi spelar lite bandy på gräsmattan o leker kurragömma med mycket skratt o ”tagen!”.

Så är det dags att hämta Ida o Moa, vi går i god tid så att vi hinner klappa geten som väntar killingar, busa med lilla hundvalpen, när andra hundar morrar räddar sig John upp i min famn, men strax är han nere igen, vi kollar på husbygget, hur de gräver, blandar cement och kör dit armeringsjärn med traktor. John studsar nerför trappan, in genom sjukhusgrindarna, uppför alla trappor till skolan. Vi möter många som fascineras av denne rara, lille ljushårige kille, han glädjer många med sin iver, sitt soliga leende och sin energi. Uppe i skolan får vi ta en paus, dricker vatten, leker, gungar, klättrar tills Ida o Moa kommer.

På hemvägen handlar vi mjölk, mangojos, tomater, lök och ägg. Som väl är kan Ida hjälpa mig – på nepali - när kroppsspråket inte räcker till. Väl hemma äter vi en sen lunch som Santi lagat potatissoppa med färskt bröd och direktimporterat bregott från Sverige. Ibland tar John em. middagsslummer, sen läser o leker vi tills det är dags att följa Ida o Moa till Taekwondon - mycket bra träning med smidighet, balans, koncentration, närvaro, respekt och ödmjukhet.

John o jag skalar, skivar o kokar potatis till potatisbullar. Vi gör äggfria till John, men med ägg till oss andra. Väldigt mycket gott kan vi göra med potatis! Näst efter att skära potatis vill John diska, ”med bubblor o skum” är det en härlig sysselsättning, nästan lika roligt som att vispa chokladpudding o slicka vispen. John har många härliga kommentarer ”jaa, vilken bra idé” Hurra, va brrra” ”jaa, så gör vi”… dessemellan ett fåtal - ”Neeej”… När vi snickrar på en kärra som gått sönder ”det här blir bra, John kan laga” finns just nu inget som är omöjligt, det mesta gör han med glädje och smittande skratt. Den andra kvällen undrar han om mamma o pappa ”hur ska dom klara sig utan John?” – han håller med mig ” ja det blir svårt, dom längtar nog mycket”
  
Torsdag – fredag ska Ida o Moa till skolan o ”sleepover” uppsluppen stämning är det i skolan när John o jag vänder hemåt för att ha en egen myskväll. Vi hämtar dem igen, glada och trötta fredag fm. Trots det orkar vi gå ner till bazaren, till skräddaren som syr lite hemligheter till Pernillas 40-årsdag och vi festar med att äta lunch på Nanglos. Lördagen blir en loj skön dag, vi spelar spel och inte förrän sen em klär sig Ida o Moa i svarta byxor och vita blusar och vi går till Guesthouset där flickorna medverkar i ett musikspel, bland annat med lite vacker solosång, de är verkligen duktiga!  Söndag morgon är det kyligt, barnen tar på jackor o halsdukar, men jag tycker att det fortfarande är sommar. Till kvällen kommer Pernilla o Otto hem, barnen överfaller dem med kramar och jag tackar för en helt fantastisk vecka med total närvaro i detta ljuvliga NU. Att få bara vara och ta del av dessa fantastiska ungars vardagsliv.