Måndagen 27 februari 2012, Pernilla skriver
Skulle kunna skriva en bok om vad jag varit med om de här dagarna, känns som om jag kom till Kathmandu för en vecka sen fast jag kom igår. Har lovat att rapportera lite om vad som händer här, men varning: sluta läs här om du inte är väldigt intresserad av hur det går till att möta statliga män i Nepal...
På PNC-möte med Unicef och NHTC (National health training center) i november bestämdes att vi skulle ha ett presentationsmöte av Pediatric Nursing Course (PNC) med olika barnläkare, INGOs och statliga höjdarherrar under våren. Då barnläkaren dr Lisa som hjälpt mig mycket med materialet, skulle vara i Ktm i början av mars, blev 1 mars spikat. Jag fick veta att Unicef skulle organisera allt praktiskt som inbjudningar, lokal mm men så för 1 v sedan kom det fram att den ansvariga kvinnan måste åka bort dagarna innan, kunde jag arrangera logistiken? Så förra veckan bokade jag rum, ordnade projektor, best mat, ringde otaliga samtal för att bestämma vilka pers som skulle bjudas samt vad mötet skulle innehålla - utöver att göra klart det sista på PNC materialet; trainer's manual, course outline samt började trycka upp materialet (tills kopieringsapparaten i Tansen strejkade) - Otto & jag turades om framför datorn de flesta av dygnets timmar mot slutet.
Då jag kom till Ktm på söndag em åkte jag genast och träffade NHTCs director, dr X (nytillsatt) och dr P som jag haft mycket kontakt med tidigare. Han sa att vi skulle genomföra presentationen som planerat men att det var ett litet problem, vi behövde ha ett brev från Child health division som sa att de godkände mötet- kunde jag gå till dem och be om det? Deras chef var bortrest men efter ett antal samtal fick jag träffa acting director - som sa att det behövs alls inget brev för att ha presentationen, men däremot måste jag möta chefen på CTEVT, som har hand om sjuksköterske-utbildningen, innan mötet kunde ske. Mötte också chefen på Family health division efter mycket väntan, som var positiv till mötet men inte säker på om han kunde komma.
I morse åkte jag igen till NHTC, till ett inplanerat möte kl 10, anmälde att jag kommit till sekreteraren och satte mig för att vänta tillsammans med ett gäng kvinnor som gått en utbildning för 3 mån sen och ville ha sitt certifikat signerat (en heldagsjobb). Lite trevligt prat med dem innan jag gick ut och satte mig i solen för det var så kallt inne. Där satt jag i tre timmar, kl 13.30 dök dr P upp och hade ung 5 min till övers för att möta mig, sa att jag behövde möta hans chef igen för att höra om mötet kunde ske. Hans chef, dr X, är en vänlig man men man behöver stor vishet för att förstå vad som ligger bakom hans ord... Han presenterade ett nytt namn för mig, dr D, hans chef, som också måste godkänna pnc kursens framskridande innan mötet (vilket directorn innan honom sagt inte alls behövs). Så, gick över till denna store mans byggnad och fick veta att det inte var jag som skulle informera honom om detta, det skulle dr X göra! Det var nog inga problem att godkänna det, men den här veckan var det "packed", fanns ingen tid att få ett möte...Tillbaka igen till dr X som nu sa att det var nog lika bra att skjuta upp PNC presentationen på fredag för att han själv hade fått ett annat viktigt möte kl 10-15 som han måste gå på!
Förstår mer och mer hur komplext det är att försöka driva en process framåt i statligt sammanhang i det här landet. Bakom NHTCs ord "vi vill nationalisera kursen" finns "vi måste först dricka te med dr P och dr X och dr O, få tillstånd, signaturer, hitta sponsring mm. Inser att man måste vara på plats i Ktm långt innan och dra i olika trådar, vara obekväm, puffa på, och lämna inbjudningarna i handen på de som ska komma. Men när man är en sjuksköterska från landsbygden vill man helst slippa fara som en skottspole till och från Kathmandu. Ska prata med en vis dr-vän imorgon och sedan troligen avboka presentationen (som ca 10 doktorer och sskor redan blivit inbjudna till), men finns fortfarande ett litet hopp om att kunna ha den nästa vecka.
Så om en PNC nationalisering kommer att ske eller inte känns väldigt osäkert just nu...kanske efter min pensionering.
Skulle kunna skriva en bok om vad jag varit med om de här dagarna, känns som om jag kom till Kathmandu för en vecka sen fast jag kom igår. Har lovat att rapportera lite om vad som händer här, men varning: sluta läs här om du inte är väldigt intresserad av hur det går till att möta statliga män i Nepal...
På PNC-möte med Unicef och NHTC (National health training center) i november bestämdes att vi skulle ha ett presentationsmöte av Pediatric Nursing Course (PNC) med olika barnläkare, INGOs och statliga höjdarherrar under våren. Då barnläkaren dr Lisa som hjälpt mig mycket med materialet, skulle vara i Ktm i början av mars, blev 1 mars spikat. Jag fick veta att Unicef skulle organisera allt praktiskt som inbjudningar, lokal mm men så för 1 v sedan kom det fram att den ansvariga kvinnan måste åka bort dagarna innan, kunde jag arrangera logistiken? Så förra veckan bokade jag rum, ordnade projektor, best mat, ringde otaliga samtal för att bestämma vilka pers som skulle bjudas samt vad mötet skulle innehålla - utöver att göra klart det sista på PNC materialet; trainer's manual, course outline samt började trycka upp materialet (tills kopieringsapparaten i Tansen strejkade) - Otto & jag turades om framför datorn de flesta av dygnets timmar mot slutet.
Då jag kom till Ktm på söndag em åkte jag genast och träffade NHTCs director, dr X (nytillsatt) och dr P som jag haft mycket kontakt med tidigare. Han sa att vi skulle genomföra presentationen som planerat men att det var ett litet problem, vi behövde ha ett brev från Child health division som sa att de godkände mötet- kunde jag gå till dem och be om det? Deras chef var bortrest men efter ett antal samtal fick jag träffa acting director - som sa att det behövs alls inget brev för att ha presentationen, men däremot måste jag möta chefen på CTEVT, som har hand om sjuksköterske-utbildningen, innan mötet kunde ske. Mötte också chefen på Family health division efter mycket väntan, som var positiv till mötet men inte säker på om han kunde komma.
I morse åkte jag igen till NHTC, till ett inplanerat möte kl 10, anmälde att jag kommit till sekreteraren och satte mig för att vänta tillsammans med ett gäng kvinnor som gått en utbildning för 3 mån sen och ville ha sitt certifikat signerat (en heldagsjobb). Lite trevligt prat med dem innan jag gick ut och satte mig i solen för det var så kallt inne. Där satt jag i tre timmar, kl 13.30 dök dr P upp och hade ung 5 min till övers för att möta mig, sa att jag behövde möta hans chef igen för att höra om mötet kunde ske. Hans chef, dr X, är en vänlig man men man behöver stor vishet för att förstå vad som ligger bakom hans ord... Han presenterade ett nytt namn för mig, dr D, hans chef, som också måste godkänna pnc kursens framskridande innan mötet (vilket directorn innan honom sagt inte alls behövs). Så, gick över till denna store mans byggnad och fick veta att det inte var jag som skulle informera honom om detta, det skulle dr X göra! Det var nog inga problem att godkänna det, men den här veckan var det "packed", fanns ingen tid att få ett möte...Tillbaka igen till dr X som nu sa att det var nog lika bra att skjuta upp PNC presentationen på fredag för att han själv hade fått ett annat viktigt möte kl 10-15 som han måste gå på!
Förstår mer och mer hur komplext det är att försöka driva en process framåt i statligt sammanhang i det här landet. Bakom NHTCs ord "vi vill nationalisera kursen" finns "vi måste först dricka te med dr P och dr X och dr O, få tillstånd, signaturer, hitta sponsring mm. Inser att man måste vara på plats i Ktm långt innan och dra i olika trådar, vara obekväm, puffa på, och lämna inbjudningarna i handen på de som ska komma. Men när man är en sjuksköterska från landsbygden vill man helst slippa fara som en skottspole till och från Kathmandu. Ska prata med en vis dr-vän imorgon och sedan troligen avboka presentationen (som ca 10 doktorer och sskor redan blivit inbjudna till), men finns fortfarande ett litet hopp om att kunna ha den nästa vecka.
Så om en PNC nationalisering kommer att ske eller inte känns väldigt osäkert just nu...kanske efter min pensionering.