Att få göra den här resan som familj har varit fantastiskt!
Att nu när Ida, Moa och John är större och mer reflekterande få uppleva Nepal igen och möta välkända platser har varit gott. Var allt lite orolig innan vi åkte- det är ändå 3 år sedan vi kom hem från Nepal och det var inte en charterresa vi skulle ut på. Det kanske inte hörts så mycket i bloggen, för vi är vana vid alla små obekvämligheter som finns i Nepal, men vardagen i Nepal är tuff på många sätt;
- Lång väntan mellan olika bilar/bussar/flyg och sällan vet man hur lång väntan blir. I indien satt barnen tålmodigt på väskorna och väntade i flera timmar.
-Man vet aldrig när man kan få ordentlig mat nästa gång, frukosten har många gånger varit torra nudlar, ljummet vatten, smuliga kex....i byarna daal baht, ris o linser , 2 ggr per dag.
-Elavbrotten var jobbiga, speciellt i Pokhara, ofta 8 timmar per dag var det el och internetfritt, och ofta även utanför annonserad tid.
-Kylan- dagarna har varit soliga men på kvällarna blir det ordentligt kyligt, som kallast 11 grader i vårt sovrum.
-Toaletterna spolar inte så bra...och i Tansen luktade det avlopp på toaletterna hela tiden
-Människor som stirrar och tittar, nyper i kinder, pratar om dem- har följt barnen hela tiden "titta vilken söt pojke, vilket ljust hår, "Är de där flickorna tvillingar? "- det finns ingen private space, speciellt inte i byarna
-Spindlar, baggar, myror finns- även om det är mindre än under monsunen- på alla möjliga ställen.
I Sverige känns det ibland som att det som är obekvämt och jobbigt tas bort så att barn & ungdomar ska få leva så smärtfritt som möjligt. Men jag tror att det kan vara bra för barn att bli svettiga, möta fattiga människor, hoppa undan för ormar ibland- sådana upplevelser ger minnen och tacksamhet när man sen får duscha efter resan- eller kan spola i toaletten.
”Snart lever vi så tillrättalagda liv i Sverige att inget någonsin skaver och således inte heller längre fäster i våra minnen” sa min kusins kloka man, William Grönlund.
Att se hur barnen bara smälte in, som om Nepal var deras hemland, vilket det ju nästan är, har varit fantastiskt. Att handla tyg och få kurta suruvals uppsydda till Ida och Moa för att de ville bära nepalkläder mestadels, se hur mycket de gillar maten- daalbhat, få dela så många gemensamma minnen från Tansen tiden och Nepal. Se hur de, även om de upplevt det jobbigt, tar väntan och skumpiga resor, smutsiga rum, skällande hundar, damm och svettiga promenader som något som bara hör till Nepal, är naturligt.
Kärleken till Nepal, hela Nepal - med damm, smuts, oro, tutande bilar, elavbrott, men också det vackra- snötopparna, sommarvärmen, vännerna, närvaron, nyfikenheten, apelsinträdsdoften- delar vi som familj och jag är så tacksam över att vi fått göra den här resan tillsammans.
Utmaningen för oss som familj nu är att leva i Sverige bäst vi kan, men att låta Nepalvärderingarna och erfarenheterna påverka vår vardag. Längtar efter att leva lite enklare; köpa mer på secondhand, slösa mindre, stressa mindre, laga mer daal bhat, ge bort pengarna som sparats på ovanstående till de som behöver, le oftare mot de jag inte känner, bjuda hem med kort varsel oftare, umgås med fler från annat land, leva mer i nuet...
“You will never be completely at home again, because part of your heart always will be elsewhere. That is the price you pay for the richness of loving and knowing people in more than one place.”
Citat: "Jag förstår att du saknar vännerna hemma men tycker du det är det lite härligt att vara här också?"
"Mamma, vad tror du. Jag är ju halvt nepelesisk i hjärtat" John