25 februari 2022, Pernilla skriver
I januari 1993 var jag, som 22-åring, på väg till Pokhara för att spendera 4 månader som volontär (ÖMU-stipendiat) på Western Regional Hospital. Jag minns så väl den kalla tidiga morgonen i Kathmandu då jag stod och väntade på turistbussen, minns de nyfikna medpassagerarna som ställde frågor på nepali som jag inte förstod, minns kurvorna, stupen, terassodlingarna och den andlöst vackra utsikten. Minns känslan av att vara helt ensam, ute på mitt första stora äventyr. Minns hur jag lyssnade på Cilla på kasettbandspelaren: "Var inte rädd jag är hos dig". Minns de kalla morgnarna, snötoppsutsikten på väg till sjukhuset. Minns de brännskadade barnen, såromläggningar med så mycket smärta. Minns risfälten, getterna, testunderna, de vänliga människorna. Sjuksköterskornas skratt då jag sa fel på nepali. Månaderna då jag började älska landet Nepal och visste att jag skulle komma att återvända dit.
Och för i dagarna 14 år sedan flyttade vi till Nepal med en 8-årig Ida, 6-årig Moa och 10 månader gammal John. Minns de första veckorna i Kathmandu, som var en stor omställning för barnen med kyla, pannlampor och tiggarbarn.
Åren i Tansen med vardagslivet i Gairagau, vandringar, nya vänner, team-bus, ormar, vattenbrist och så mycket kärlek och värme. Då Moa var 11 år återvände vi till Sverige, den svåraste flytt jag någonsin gjort. Efter några månader i Karlstad sa Moa orden: "Mamma, vem skulle jag varit nu om vi inte bott i Nepal?"
Nu har Moa 20 år precis landat i Pokhara för 3 månaders praktiktid med Asal Chimeki Nepal.
Förunderligt.
