Efter en vecka av hemisolering i Tansen - uppmanad av dr Rachel, min högsta chef på sjukhuset, att jobba hemifrån pga den stora omikronspridningen just nu - började jag i fredags morse resan mot Sverige. Först den slingriga vägen ned till Butwal och vidare till flygplatsen i Bhairahawa. Där fick vi vänta lite på att dimman skulle lätta och då blev det tre avgångar som skulle genom security och ut till planen samtidigt... social distans lyste med sin frånvaro men alla bär ju munskydd här i Nepal i alla fall.
Foto innan ombordstigning är en lokal sedvänja. Eller gör alla så?
Himalaya med Dhaulagiri och Annapurna I som högsta synliga toppar.
I Kathmandu fick jag ju träffa vår egen CovIda som visade vägen till Star Hospital för gemensam testning. Två armar stacks ut ur en plexiglasbur och topsade flyhänt hals o näsa. Hade dock först råkat justera patientstolens läge lite varpå jag hörde ett missnöjt grymtande från provtagartjejen. Hon sträckte ut armarna så långt hon kunde genom de små hålen i plexiglaset för att rätta till stolen men nådde inte utan fick be en kollega...
På kvällen kom svaren som tack och lov blev negativt för mig men tyvärr fortsatt positivt för Ida.
Lördagen tillbringades bl a med UMNs pastoral care-team Andrew & Andrea för halvårsavstämning på deras soliga takterass och indisk takeaway på taket tillsammans med Ida på Goshens tak innan det var dags att lämna henne där och åka till flyplatsen. Hade ju gärna rest med henne :-(
Utanför Tribhuvan International var det KAOS, lång kö för att få sitt PCR-svar stämplat, en annan kö för att komma in i avgångshallen, ungdomar som skulle till något arabiskt land för att jobba eller, som tonåringen framför mig i kön, till Kanada för fyra års studier. Alla med lyckobringande halsdukar runt halsen, röd tika i pannan och ivrigt fotograferande anhöriga. Lätt kaos vid incheckningen också med väskor som lyftes på och av bandet (fråga mig inte vad som hände med dem) men sedan, efter rulltrappan kom en man och tittade på mitt boardingkort, såg att jag hade gott om tid och på några sekunder hade jag bytt värld till den nybyggda Executive Loungen! Plötsligt var det omöjligt att INTE hålla avstånd - ensam med tre personal på två hektar eller så. Där satt jag och skrev dagbok o drack cappuccino i nästan en timme medan ungdomarna gick igenom security.
Med tanke på den enorma smittspridningen nu och stundande begravning och återresa hade jag bestämt mig för att ha munskydd hela tiden i planet vilket jag insåg skulle försvåra ätandet. Jag som brukar (á la syrgasmaskprincipen) först äta min mat och sedan mina barns överblivna fick nu helt enkelt vinka avvärjande. Men en av frukostarna åkte ned i handbaget och åts i Istanbul vid ett ganska avskilt bord, utan munskydd.
Incidentfri tågresa genom ett isande gråkallt Sörmland (mest). Hittade ett avskilt fällsäte. Ida konstaterade att hela min uppenbarelse nog inbjöd till avstånd. Undantaget ordningsvakter eller Stadsmissionen föreslog jag. Ingen inbjudan till Executive Lounge denna gång.
Östgötatrafiken från Norrköping nästa ända hem till Osmundsvägen där mamma och jag nu får prata, äta, gå igenom saker och förbereda begravning. Tyvärr med fortsatt visst avstånd och munskydd när det går, inför begravningen ju, även om mamma fått tre sprutor och jag hoppas få min tredje på onsdag.
Tack till alla som bett (och fortsätter be) för negativt PCR, min resa, mamma med mera!