Torsdagen 28 jan, Pernilla skriver
I lördags kl 07 gick jeepen från sjukhuset mot Pakhandi, den lilla byn jag besökte i november. Vi var 11 personer; fyra läkare, en tandläkare, en apotekare, en kille från pastoral care department, två killar från kyrkan, jeep-chauffören (som la beslag på min kamera och roade sig och alla barn med att fota och visa :)) och jag. En guppig resa med jeepen i ungefär snabb promenadtakt, med hisnande stup nedanför den smala vägen. Gick sista biten, bärandes kartonger med mediciner osv.
Först gick vi runt i byn och hälsade och bjöd in till kliniken, med ett helt gäng nyfikna barn och getter (jo, de verkade absolut nyfikna) med oss. Sedan satte vi upp mediciner och undersökningsrum i skolhuset och väntade på patienter under det stora trädet. En av killarna hämtade köttet till vår lunch och i brist på patienter passade vi på att lyssna på den stackars tuppens pickande hjärta,puls:180/min (nån som vet normal vilopuls på en tupp?). Önskar han hade sluppit sätta livet till för han verkade vara en sympatisk tupp och han var ändå väldigt seg att äta (är glad att Ida & Moa inte var med då han lämnade jordelivet).
Efter 11 började patienterna komma och först fick de registrera sig och betala 5 rps (50 öre) vid ett bord under trädet. Sen tog jag blodtryck och puls på alla (och svarade på massa frågor och fick höra om livet i Pakhandi av de goa kvinnorna) innan de gick in till doktorn. En rar liten gumma hade högt blodtryck (190/110) och då jag frågade om hon haft det förut sa hon att haft det och berättade att hon alltid tittade på klockan för att se hur hon mådde för att klockan stannade då hon mådde riktigt dåligt. Men, sa hon efter att ha tittat på den, nu går den så det är nog inte så farligt med blodtrycket…:) Några kvinnor i byn har en jobbig social situation då de har HIV. HIV ökar snabbt i Nepal och det sorgliga är att de drabbade ute i byarna blir isolerade, ibland tom av sin egen familj pga rädsla och okunskap. Vi såg ca 80 patienter, varav 20 tandpatienter på vilka 50 ruttna tänder drogs ut!!
Många av barnen hade trasiga och för lite kläder och flera av dem var undernärda. En liten go, tovig kille som vi kollade upp var drygt 5 år men vägde bara 11 kg (ca 65% av förväntad vikt) och hade kronisk diarre. Hans mamma, som kom efter att vi bett lillkillen hämta henne, med två småsyskon på armen, sa att de bara hade råd att äta det som växte i landet, att de inte hade råd med kött eller ägg. Ett annat problem i byn är att de inte har några toaletter. Så vi hoppas på att under året kunna hjälpa dem med toaletter och att fortsätta komma och ge hälsoundervisning mm.
Men trots det var stämningen varm och de leende kvinnorna och barnens lek med tuppens fjädrar i Pakhandi kommer jag att minnas länge.
Pakhandi