Fredagen den 30 oktober kl 0830 lokal tid, Otto skriver
Igår strax innan kl 17 rullade vi in i Tansen och in genom grinden till sjukhuset! Men vi tar dagen från början:
Lämnade Gorakhpur och det helt OK (efter Ps o mina förväntningar) hotellet vid järrnvägsstationen och packade in oss i en förbeställd bil mot Sunauli. Hann t o m fixa tågbiljetter till återresan i januari i en liten resebyrå.
Vi har vetat att läget vid gränsen är oroligt och att det varit stängt av och till pga Madhes-folkets protester. När vi närmade oss gränsen såg vi den flera kilometer långa kön av lastbilar med bränsle (bensin, diesel, gasol) och en massa andra varor.
Vi bara körde vidare ända fram till gränsposten utan problem. Fick tag på en cykelrickshaw som kunde lasta nästan allt vårt bagage (115 kg incheckat + en del mer) och behövde bara gå 50 m till den indiska utcheckningen. Efter några minuter kunde vi promenera över gränsen.
Allt var lungt odramatiskt, nästan overkligt smidigt och den bil som kommit för att köra oss hade kunnat komma ända fram till immigration, vilket jag aldrig väntat mig!
Promenerade vidare mot nepalesiska immigration i duggregnet som inte alls borde vara såhär års, men svalt o skönt för oss. Mitt uttalande till barnen att jag skulle kyssa marken när vi kommit till Nepal modifierades till "efter vi fått visum", tyckte det var lite lerigt, och möjligen politiskt laddat. Immigration gick bra sånär som på att våra äkta svenska Forex-dollarsedlar som jag ordnat för visumkostnaden underkändes pga en liten mystisk stämpel, samma på alla fem 100-dollarsedlarna! Så bara att leta fram lite andra dollar och gå till en automat och ta ut resten i Nepali rupies. Under tiden hade vi fått vårt bagage lastat mer på än i en liten Hyundai (man ser framdörren längst t hö i bilden ovan) - fattar inte hur det gick men det var kanske det trängsta vi åkt och det säger ändå en del.
Känslan att rulla in i Tansen och fram till sjukhuset var smått overklig men naturlig på samma gång. Möttes av flera kända ansikten, lekterapeuten Sita, läraren Debora och många av mina gamla kollegor i workshopen. Nu är vi på gamla kära guesthouset där vi ska bo i ca tio dagar. Underbart att ha kommit hit efter all oro över biljetter, visum, läget vid gränsen! På återhörande!
Och så en kort tillbakablick från i onsdags då vi fick en eftermiddag med Solevi och Victor John och deras kollegor på ASSI som är en av EFKs partners i Indien. Förutom en supergod daal-bath fick vi se delar av deras stora barnverksamhet i slummen kring järnvägsstationen i Gorakhpur och höra om hur de jobbar, vad som händer, och visioner för framtiden. Gott att få träffa dem i deras miljö och se lite av ASSI med egna ögon!
