Tystnadsplikt finns inte i Nepal

publicerat i Allmänt;
Fredagen 28 maj, Pernilla skriver

Kan inte låta bli att skriva några rader om fenomenet tystnadsplikt.
Upptäckte direkt då vi kom hit att i Nepal finns det inget som heter tystnadsplikt. Under ronderna är alla på salen med och lyssnar och innan man frågat vet man aldrig om det är sänggrannen, en släkting eller mamma som svarar på doktorns frågor om hur barnet mår. Om mamman inte vet tex hur många gånger barnet kräkts är det alltid någon annan på rummet som vet. Efter ronden pratar föräldrarna med varandra om vad som sagts och jämför mediciner & behandlingar med varandra.

Att vara med på en mottagning här är väldigt intressant eller ska man säga helt galet. Hela tiden öppnas dörren och nya patienter kommer in, när doktorn undersöker är det oftast publik. En besökande korttidskirurg från Sverige som, då han skulle undersöka en patient, inte lyckades få ut hela patientskaran ur undersökningsrummet pga språkproblem, fann ingen annan råd än att själv lämna rummet - till patienternas stora förvåning :) Att en läkare  har 70-80 patienter under en eftermiddagsmottagning är inte helt ovanligt. Från början reagerade jag mycket på den totala avsaknaden av diskretion, men har underligt nog vant mig och kan se fördelen av att patienter stöttar varandra på ett annat sätt än i hemliga Sverige.

Nu har jag även fått personlig erfarenhet av detta fenomen. Eftersom vi inte visste var John fick amöborna ifrån bestämde vi oss för att lämna in avföringsprov hela familjen (så mkt enklare än i Sverige & kostar 5,50 kr). Då jag kom in på lab för att hämta resultaten idag så stannade alla fem labkillarna därinne (samt två från workshopen där Otto arbetar som var där och lagade en apparat) upp i sina arbeten och lyssnade intresserat då en av labkillarna berättade att Johns amöbor nu var borta men att de hade hittat giardia i mitt prov. Sen började de fråga; vad vi har för symptom, var vi har ätit, hur länge vi ska bo här, vem min man är. Jag berättade att det är Otto på Biomedical, men hans prov är fritt från parasiter så han är den lyckliga, till deras munterhet :)

Senare då jag mötte tjejer från social service avdelningen och därefter sjuksköterskor från barnavdelningen frågade de alla hur vi mådde i familjen, att de hört att vi har amöbor mm. Djungeltelefonen är otroligt snabb på Tansens missionssjukhus och att inte kommentera någons avföringsprov vore en kulturtabbe helt enkelt, det är inte ens pinsamt att erkänna att man fått veta det från labpersonalen.

Så, nu lägger vi till giardia på listan från förra veckans parasiter och fortsätter äta antibiotika...

En rättså jobbig vecka ligger bakom. Igår dog en 11-årig pojke med brännskador på barnavdelningen helt hastigt, en av mina lärare på PNC-kursen blev erbjuden ett nytt jobb med mycket högre lön, (men valde till sist, fantastiskt nog, att inte ta det då hon trivs så bra i kursen!), min filofax med "dagbok", alla adresser o tel nr, planering etc har försvunnit (så vet varken vad jag gjort el ska göra), Ida har idag 39 graders feber, råttorna är tillbaka i vårt vindstak och verkar ha tagit hit hela släkten, vi har myror i flingorna, vattenfiltret, överallt, gravida ödlor i taket och stopp i toan.

Sådant är livet i Tansen i maj 2010. Hoppas ni får en fin helg, i hänryckningens tid i Sverige! Lukta på lite hägg & syren åt oss också :)