En oförglömlig dag...
publicerat i
Allmänt;
Gårdagen är en dag som jag sent kommer glömma, en dag med både sorg och glädje.
Kom till Kathmandu i tisdags tillsammans med min vän, granne & sjukhusdirektör Rachel Karrach för 6 olika möten angående Pediatric Nursing Course (PNCs) framtid, med Save the Children och Unicefs chefer, direktören på National Health training centre, Pediatric doctor association, sjukhusdirektören på Kanti barnsjukhus och Nepal nursing association. Rachel och jag åkte hit med sjukhusets nya jeep på rekordtiden 7.5 timmar (med säkerhetsbälten!) och mötte på em Mr Arjun Singh, direktören på National Health Training Centre (NHTC). Vi diskuterade svårigheten med hur vi ska kunna få sjuksköterskor från statliga sjukhus att komma till PNC utan att behöva betala dem en massa pengar. Mr Arjun sa att det som nu är nästa steg är att inbjuda en hel batch sjuksköterskor från de statliga sjukhusen och utvärdera innan och efter kursen. Och att enda sättet att kunna genomföra detta är att försöka hitta en sponsor.
På ett presentation av PNC i Kathmandu i maj mötte jag dr Pankaj Mehta, chef på Unicefs health division för första gången. Efter mötet kom han till mig och sa att det är precis den här sorts kurs som behövs i Nepal och att han ville veta mer om den. Han var väldigt uppmuntrande och höll kontakt via email, planerade också att komma till Tansen och se kursen igång. Men under sommaren var han upptagen med flera uppdrag utomlands och i början av september mailade han att han skulle flytta till Manila för ett nytt Unicef uppdrag, gav mig sin efterträdare dr Sudhirs mailadress och önskade lycka till med PNC. Den sista månaden fick jag höra från flera att Unicef och Save the children jobbar med community health arbete och att det nog skulle bli svårt att få support från dom.
Så innan mötet hade jag lagt mycket tid på att förbereda presentationen, göra powerpoint, en PNC filmsnutt och tänkt ut hur jag skulle försvara min PNC på olika sätt. Dr Olak Jirel (nepalesisk kirurg som bor i Ktm och ska hjälpa oss lite härifrån), Rachel och jag gick igår vid lunchtid, efter säkerhetscheck, in i UN huset. Då vi gått upp för sammetstrappan till Unicefs våning stod där ett stort foto av en leende Pankaj Mehta och framför fotot blommor, ljus och kondoleansbok. Dr Pankaj dog i flygkrashen med Budda air utanför Kathmandu 25 september! Så oerhört tragiskt och sorgligt. Han hade tagit med sin fru på en Everestflygning innan de lämnade Nepal och både omkom i olyckan. Alla jobbade på Unicefkontoret och förberedde för en minnesstund kl 15 fast det egentligen var ledig dag.
Dr Sudhir som jobbat nära dr Pankaj var väldigt nedstämd men ville trots det som hänt möta oss. Mötet som varade i ca en halvtimme känns fortfarande som en dröm. Ingen av oss hade träffat dr Sudhir så vi trodde inte han hunnit sätta sig in i PNCs innehåll och hade tänkt presentera den grundligt. Men innan vi ens hunnit börja sa dr Sudhir att dr Pankaj (som skulle varit med på vårt möte trots att han avslutat sin anställning) berättat mycket om kursen, att han var väldigt positiv till den och att Unicef vill sponsra PNC finansiellt!!
Jag blev helt överväldigad, var lite för mycket att på 15 minuter få veta att dr Pankaj var död och att Unicef vill sponsra PNC... Så jag satt mest och lyssnade medan Rachel och Olak frågade och diskuterade olika frågor. Dr Sudhir sa att de ska kallat till ett stort möte med alla som behöver vara inblandade då de tillsammans med oss ska granska materialet, diskutera alla praktiska detaljer och förhoppningsvis kan vi i början av januari köra den första kursen med ca 10 st sköterskor från statliga sjukhus. Sedan, om utfallet blir bra, gå vidare till Ministry of health för godkännande att nationalisera PNC.
Så, det är ju fortfarande inget som är klart, fortfarande mycket byråkrati och mycket som kan hända, för det här är Nepal :) Men att både få ekonomiskt support och erkännande från Unicef är ett stort steg och mitt hjärta är fyllt av tacksamhet! Tacksamhet till Herren och tacksamhet till den inkännande och ödmjuka dr Pankaj som så tydligt hade barnen i Nepal i sitt hjärta.
Tack alla ni som bett de här dagarna!
Först och främst vill jag tacka Herren, sedan vill jag ge en eloge till dig Pernilla och alla andra som stöttat dig, sedan vill jag lägga till ett litet; "Vad var det jag sa...!". Gud är trofast och god, tack och lov! Tack för rapporten, Pernilla.