Ända sedan pandemistarten förra våren har jag haft en beredskap för att närsomhelst gå till IVA och hjälpa till, stötta med det jag kan. Även om jag bara jobbat en sommar som undersköterska på IVA i Sverige så fanns jag med i vården av en svårt sjuk tetanussjuk 11-årig pojke i Nepal under 2 månader- under den tiden fick vi också en "crashcourse" i intensivvård av en australiensisk sjuksköterska, Gaynor. Lärde mig så otroligt mycket under den riden och tänkte faktiskt att det kanske skulle komma till nytta senare.
Att det skulle bli mitt i en pandemi i Sverige 10 år senare hade varit svårt att gissa.
Min chef Anna ringde i mitten av april och beskrev det uttröttade läge som personalen på IVA nu är i och frågade om jag kunde gå över och jobba där för en månads tid. Både läskigt och utmanande, men självklart.