9 december 2021, Pernilla skriver
Är nu hemkommen från en fem dagars resa i Dotidistriktet tillsammans med Asiens regionledare Linnea och Maria, där vi besökt några av UMNs (United Mission to Nepal) projekt. Det blev 42 timmar i jeep, bil och nattbuss på snirkliga vägar med vacker utsikt, långa raksträckor på Terai, genom nationalpark med apor och hjortar, möten med cyklar, barn, kor, getter vid vägkanten, genom flera jordskredsområden. (försöker göra en liten resfilm, vill sä gärna dela upplevelsen av att resa i Nepal :))
Men trots att det är en stor upplevelse att färdas på vägarna så var det varken resorna eller naturen som stod för de största intrycken den här gången. Det var mötena med människor, berättelserna.
Resan startade från Tansen i fredags kl 16. Tansen - Butwal-sträckan stod för den värsta delen av vägen - jordskredsras på så många ställen. Resan som brukar ta 1.5 timme tog nu 3.5 timmar pga traffic jam och jag hann med nattbussen mot Dhanghadi med några minuters marginal. Att åka nattbuss är alltid med lite pirr i magen, men resan gick fint, sov flera timmar till och med. Man blir som en liten tillfällig familj då man åker buss tillsammans 11 timmar, ser till att alla får mat, hinner med bussen efter kisspaus osv. Vi ankom till Dhanghadi kl 07, och jag tog en rikshaw till flygplatsen i det rosa soluppgångsljuset.
Jag väntade drygt 4 timmar på M & L:s flyg som var försenat, satt i morgonsolen utanför flygplatsens brandstation och blev intervjuad och bjuden på daalbhat av ett gäng goa flygplatsbrandmän. De tyckte det var intressant att min bror var brandman, många frågor om det. :)
Efter en god daalbhat åkte vi jeep 2.5 timmar uppåt till Budhar i Dotidistriktet. Tiden för apelsinskörd är nu så vi stannade och köpte apelsiner flera gånger.
Budhar har liten bazar med enkla boenden, mestadels plåtskjul. Människorna berättade om ett tufft liv under lockdownen, hur de tvingats sitta inomhus tillsammans med barnen i 3 månader. Maten tog slut och de kunde inte ha sina affärer öppna eller arbeta och om de gick ut en längre stund fick de böta.
Nästa dag åkte vi bil 5 timmar på slingriga vackra vägar upp till Dipayel, en bazar i norra Doti. Vi fick möta fem kvinnor, en man och en tonårskille som kom från en by där United Mission to Nepal i samarbete men en NGO har Sakshamprojektet. Ett projekt som innebär två år av självhjälpsgrupper där man samtalar om bla våld i hemmet, könsdiskriminering och kvinnors rättigheter. Jag satt i en grupp med kvinnorna och det var starkt att höra deras berättelser om att de känner sig styrkta, känner att de vågar föra sin talan på ett sätt de inte gjort innan, (de får tex nu bo inomhus under menstruation, tidigare tvingades de bo i gethus) och de vittnade om att våld i hemmet har minskat i byn. Vi samtalade i tre timmar, om projektet och livet. Tårar och skratt. De delade sina livshistorier och jag var helt tagen efteråt, av allt de varit med om, av deras mod och styrka.
Sista dagen reste vi tillbaka, många goa prattimmar i bilen för Maria, Linnea och mig.
På eftermiddagen i Budhar besökte vi ett Resilience-projekt, som syftar till att öka motståndskraften för byborna inför kommande svårigheter som tex översvämningar, nattfrost, jordskred och jordbävningar. Så fint att se gruppens entusiasm och samarbete. De visade oss bl a hur de planterat en ny sorts kraftigt gräs vid flodbädden som förebygger jordskred. Gräset utgör även fint foder till kor så de har investerat i flera kor i byn, startat ett eget mejeri och levererar nu mjölk till Kathmandu.
Dagen efter åkte Maria & Linnea till Pokhara och jag hemåt, via Dhanghadi - Nepalganj - Butwal. Många timmar i jeep för min del, full av intryck och alldeles varm i hjärtat!
Pernilla! Det är ju så spännande att få pka jed dig och vännerna runt i Nepal. Härligt att ni kan resa dit ni planerat och göra arbetet där. Allt gott och Guds Välsignelse frän Eva