PNC Closing ceremony - igen

publicerat i Allmänt;



Midsommardagen 26 juni, Pernilla skriver

Så har 2 månader gått igen och i torsdags var det “Closing ceremony” för Batch 3 i Pediatric Nursing course. Med risk för att upprepa mig, så har det återigen varit en härlig grupp sjuksköterskor och vi har haft en skön stämning i klassen. Två  tjejer från ett mindre missionssjukhus och fyra från barnavdelningen i Tansen. Pratglada, goa “didi- bahinis” (storasystrar o småsystrar), för det är verkligen vad de blivit för mig - inte bara elever utan vänner som jag kommer att sakna! Sedan på kvällen åt vi festmiddag hemma hos oss, skrattade, dansade och då Okhaldhunga bahinis skulle säga farväl grät vi.

   

De 8 månader ligger bakom är nog de intensivaste hittills i livet men samtidigt har det varit en helt  fantastisk tid då jag känt som att det här är anledningen till att jag blev sjuksköterska! Så många pusselbitar som fallit på plats, som visar på hur Herren lett oss in i den här uppgiften. Längtan tillbaka hit efter det första besöket 1993, chansen att gå u-landskurs och smärtkurs i Sverige, att de olika avdelningar som jag jobbat på har utrustat för uppgiften här, hur barndoktor Sunil har bett under 6 år om att en barsjukvårdskurs ska kunna starta, att sjuksköterskorna är så öppna för undervisning osv. Även nu har sister Moona & sister Radhika undervisat tillsammans med mig och det har fungerat så bra att de kommer kunna bära ett stort ansvar för nästa kurs som börjar i början av november.

     

Vi har också fått besked om att NHTC (National Health Training Center) är väldigt positiva till kursen och troligen även villiga att sponsra & certifiera den och sprida den över Nepal. Lång väg kvar än innan den är redo att släppas vidare, men en glad nyhet, hade inte vågat hoppas på det!

  

Idag har vi packat, grejat, sorterat och jag har varit på sjukhuset för olika möten. Mitt i ett möte kom årets första kritiskt sjuka ormbett in, en 16-årig tjej och hennes mor som båda hade blivit bitna i sömnen av en giftig orm. Flickan var medvetslös då hon kom in och fick straxt därefter både hjärt och andningsstillestånd men återupplivades och ligger nu i respirator i intensivvårdsrummet.

Nu lyssnar jag till det hällande monsunregnet mot plåttaket som skönt nog överröstar råttornas krafsande, och lovsång från Torp, medan jag sorterar och packar. 

Glad midsommar!