Onsdagen den 26 januari 2011, Otto skriver, bilder från ekantipur.com och pulitzercenter.org
Ja, jag vet att rubriken är obegriplig. Men när vi nu för första gången på ett år eller så skriver om rikspolitik så beror det på en händelse som jag nästan fick tårar i ögonen när jag läste om. PLA är People's Liberation Army, maoistarmén, som krigade och på sätt och vis vann - i den mån det finns vinnare i ett inbördeskrig. Sedan freden i november 2006 har de haft en märklig roll: De har bott i FN-övervakade inhägnade barack-läger, utan någon särskild uppgift och framför allt utan regeringens förtroende. Detta trots t ex att maoisterna fick 40% av rösterna i valet 2008. Det var inte minst denna fråga - om och hur dessa närmare 20 000 soldater, många kvinnor, kan assimileras i Nepals armé, som fick maoistordföranden Prachanda att avgå som premiärminister 2009. Ni anar inte hur laddad denna fråga varit och hur den stått i vägen för politiska beslut under dessa år. Och trots allt får man väl förstå de som tycker att Nepals armés soldater inte är så värst mycket bättre, hederligare, politiskt korrekta osv än PLA-soldaterna.
Men i fredags, i en stor ceremoni, lämnades PLA över till en Special Comittee (SC i rubriken, be mig inte förklara mer), vilket i alla fall betyder att parlamentet enats om att ta ansvar för dessa soldater och det som tills i förra veckan var den maoistiska frihetsarmén. PLA fick erkännanden från politiska motståndare och Maoistpartiet lovade att ta särskilt ansvar för rehabilitering av soldaterna, av vilka vissa kommer rekryteras av Nepals armé och andra slussas åter in i det civila samhället. En milstolpe i fredsprocessen heter det bl a i tidningskommentarer, och det är bara att hoppas att det visar sig vara sant.
Den här veckan har vi också varit med i en familjs stora sorg när pappa/morfar oväntat dog. Han är omskriven i ett inlägg här för något år sedan som vår mjölkleverantör och vi känner hans döttrar som jobbar på sjukhuset väl. Jag var i kyrkan på söndagkvällen när någon fick ett sms att Bal dai dött ett par timmar tidigare. Då går vi genast ett gäng, ca 20 personer, hem till familjen. Kvinnorna samlas i köket, vi sätter oss i vardagsrummet, jag sitter på golvet bredvid äldste sonen som jag aldrig träffat förut. Bredvid honom ligger pappans kropp. Sonen berättar om sista dygnet och lyfter på filten ett par gånger när han vill visa något eller bara titta själv. Några ringer på sina mobiler för att underätta släktingar som ännu inte fått veta, man hjälps åt att planera begravningen: Hur mycket tyg behövs, vem köper det, hur stor kista behövs, vem hinner snickra den till imorgon bitti? Vi får en kopp te men utan mjölk, ingen har hunnit mjölka buffeln, pratar om Bal (sönerna räknar ut att han nog var 73 år). Hela tiden strömmar människor in som vill beklaga sorgen och stötta familjen fast detta egentligen är alldeles för sent på kvällen för en nepales.
Strax efter kl 10 förmiddagen därpå, 18 timmar efter dödsfallet, börjar en ceremoni med öppen kista och ett hundratal personer utanför deras hus. Bals fru gråter högljutt under hela ceremonin och flera kvinnor turas om att hålla om henne och stötta henne. Sedan går man till bortre sidan av Srinagarkullen där själva jordfästningen äger rum - de kristna bränns oftast inte utan begravs. Så olikt vårt svenska förhållningssätt, där visar vi respekt genom att inte störa, här vallfärdar släkt, vänner och mer avlägset bekanta för att visa respekt genom sin närvaro - och kanske passa barnen, laga mat eller bara vara. Även om det känns ovant så tror jag vi har en hel del att lära av nepaleserna när det gäller sorgebearbetning...