Det är så mycket spännande som händer här att jag inte hunnit med att skriva blogg, men vill ju gärna berätta för er som orkar hänga med, så det blir några daganteckningar...
Först vill jag berätta något som jag vetat några dagar nu men inte vågat tro på tillräckligt för att berätta.... På torsdag, i övermorgon, startar PNC pilotkurs här i Tansen!!
Fredag 24 maj
Efter att ha fortsatt försöka få tag på Ms B, Unicefkvinnan, men bara fått ett sms svar "I am busy", var jag och Dr Imran, barnläkare fr Patansjukhuset, kallade till möte hos Mr Mahendra på NHTC kl 11. Mr M sa at NHTC vill starta pilotkursen trots att Unicef inte är med på noterna den här gången. Eftersom det nu bestämts att den ska köras på nationell nivå så vill de börja så fort som möjligt (innan någon ändrar sig eller går i pension - min anm). Och gissa om jag håller med :) Då Unicef tyvärr inte arbetat med materialet ännu, kör vi med min tidigare version.
Efter 2,5 års möten, vånda, hopp, frustration, misströstan är det äntligen dags för pilotkursen, fantastiskt!! Kommer troligen PNC-motgångar igen, men just nu är det stor glädje och tacksamhet i hjärtat!
Lördag 25 maj
En sån där perfekt dag som man får ibland utan att ha planerat den...
Springtur i ett soligt, 28 gradigt Kathmandu på fm. Härligt att bli genomsvettig och duscha kallt och äta vattenmelon o mangojuice :) Efter några timmars PNC redigering mötte jag först Radhika, underbar vän och PNC lärare från Tansen som ska emigrera till USA, sen goa Rebecca från Tansen och åt momos & lassi, och så hade Josefin Fållsten & jag mysig shoppingtur och indisk middag i Thamel.
Måndag 27 maj
Åkte mot flygplatsen med en rufflig taxi kl 7 på morgonen i ÖSregn, och då det hade vräkt ner hela natten åkte vi genom sjöar. Plötsligt kände jag en hur fötterna blev blöta - taxin var inte tät kan man säga och jag satt resten av vägen med uppdragan fötter och alla väskor i knät :) Den muntra chauffören undrade om han skulle stanna på flygplatsen, "idag går inga inrikesflyg, det är för dålig sikt".
I kön för incheckning såg jag att de som hade lika stora handbagageväskor som jag, var tvungna att checka in dem och det skulle inte funkat så bra för mig då handbagaget vägde drygt 8 kg, resväskan 20 kg o maxgräns var 20. Och där stod han- en nepalesisk ängel i 55-årsåldern med rakat huvud och vänliga ögon och när vi hälsat namaste och avklarat de vanliga frågorna, var det min tur att fråga om han hade ngt baggage. Nej sa han, och sträckte ut handen mot min röda väska "jag kan ta den här om du vill?". Han ordnade så att vi fick säten bredvid varandra på, "kofarmaren från Butwal" (som han heter på min mobil). Han hade jobbat som lärare men startat egen firma och det hade gått så bra att han nu äger en av Nepals största kofarmar (350 kor), ett sjukhus och ett universitet. Han var mkt intresserad av PNC och ville skicka sjuksköterskor till nästa kurs. Rättså bra avledning att prata om kor, för det var så turbulent att muggarna for omkring och jag tänkte att det här går inte bra... Men landade i ett 40-gradigt Butwal och skiljdes från kofarmaren med ett löfte om att någon gång komma och hälsa på.
Sen följde 2 timmars jeepresa, delvis i hällande regn, genom rasområdena - där det låg stora stenar mitt i vägen, och med en halvtimmas stopp pga olycka på vägen. Att komma fram till Tansensjukhuset kändes helt overkligt och de här två dagarna har varit känslomässiga. Glädje och tacksamhet över att ha vara här, sorg över att inte bo här längre, vemodighet över att inte Otto & barnen är här, och över att så många av teamvännerna har åkt hem. Men gott att de flesta av nepalvännerna är kvar, underbart att få ses igen!!
Tisdagen 28 maj
Idag har jag, Sr Moona och Sr Bishnu jobbat intensivt med att förbereda för PNC starten på torsdag. Gått igenom course outline, fallstudier, skrivit ut och kopierat massor av papper, handlat pennor, böcker osv, kollat upp hostel, haft möte med sjukhusdirektören, gått igenom och ändrat i powerpointar mm.
Sr Moona har äntligen fått besked från de olika sjukhusen och vi vet nu att det kommer minst 8 deltagare, från: Kathmandu, Bheri och Bharatpur! Jag fortsätter nypa mig i armen, förstår inte riktigt att det verkligen händer. Och är rättså pirrig i magen inför den första statliga kursen, med bara okända sköterskor och med ett material som egentligen skulle ändrats mer i...
Men Gud är god och PNC-äventyret fortsätter!