Lördagen 20 oktober, Pernilla skriver
Vi har länge planerat att besöka vår didi Santis mor och systers byar och igår blev det äntligen av! Efter en skakig jeepfärd på en "åkerliknande" väg, nära kanten, är vi framme vid Santis storasysters Humkari didis hus. Ett enkelt lerhus med 3 rum och så det viktigaste byggnaden, gethuset där Humkaris stolt visar oss sina 2 bufflar, 3 getter, en tupp, 3 hönor och kycklingar. Gethuset är också köket, där lagas all mat över öppen eld, straxt intill buffelspiltan. Humkari berättar att hon tidigare lagade maten inomhus men pga all rök hade hon valt att flytta till gethuset. Hon visar stolt det stora växthuset med tomatplantor, en åker där de planterar potatis, raps, majs och rättikor. Buffeln ger mjölk, hönsen ägg och didi byter till sig ris, mjöl och socker mot majs och rapsolja. Hennes man är i Indien för att tjäna in pengar så att de kan lyfta taket på huset, som är så lågt att man inte kan stå rakt. De äldre sönerna jobbar på Terai och den 9 åriga dottern kommer efter ett tag, hon hade varit och arbetat med att gräva en ny väg till byn.
Humkarididi lagar selroti, ett sorts risbröd som friteras i olja, som oftast tillagas vid bröllop eller festivaler. Jag får prova att göra ett och inser att det är en svår konst att med handen placera en degcirkel i rätt proportioner i den kokande oljan. Mina selroti ser mer ut som små brända korvar och Santi och Humkari får sig ett gott skratt. När jag är klar bajsar buffeln bakom mig och geten puttar till mig i sidan. Gethuset är platsen där det händer! :)
Vi sitter i solen på innergården och äter selroti och hett sött nepali te medans kyckligarna pickar och tuppen gal. På frågan om hon skulle kunna tänka sig att flytta till Tansen svarar Humkari, nej, jag vill bo här i lugn och ro och sköta mina djur. Hon berättar om hårt arbete och om sina vardagsbekymmer som aporna som äter upp tomaterna, lodjur som tar kycklingar, giftormen som kom in i sovrummet en kväll, makens hälsoproblem. Men hennes stora leende och skrattrynkorna runt ögonen berättar att hon är lycklig och trivs med sitt liv på landet.
Jag känner att jag skulle vilja stanna på den fridfulla lilla gårdsplanen i solen i en månad eller så, få en frist från det intensiva liv vi lever nu, men det är tid att vandra till Santis mor och far. Efter 45 minuters nedför vandring med hissnande utsikt, är vi framme vid det stora boningshuset. Det är måla- huset tider nu, som alltid innan dasain festivalen och Santis mor håller den vacklande stegen åt sonen som målar. Hon berättar att eftersom de fick 9 barn, har de byggt ett stort hus. De hade det svårt när barnen var små och kunde inte alltid gå till sängs mätta men nu har de flera stora åkrar och 2 egna bufflar berättar hon. Efter att ha blivit runtvisade får vi en god daal bhat med kokta kryddiga ägg och egenodlada bönor. Sedan läser vi bibeln tillsammans och ber, en fin stund. På vägen neråt vägen visar hon var hon och syskonen hämtade ved och mat till djuren. Minnen av hårt arbete men också glad lek. Så roligt att få se var Santi vuxit upp!
Det finns knappt ord för att beskriva hur mycket Santi har betytt för oss under de här fem åren!! Jag trodde det skulle bli jättejobbigt att ha en person i huset hela dagarna, men Santi har blivit mer och mer som en syster eller vän. Vi har ofta hjälpts åt med att ex hänga tvätt, städa, och även fått stunder nästan dagligen, då vi pratat om livet, skrattat och gråtit tillsammans. Kommer att sakna henne så mycket!!