Torsdag 30 april, Pernilla skriver
Igår kväll då jag lagt tjejerna och med John i famnen kom ut i hallen sprang ett stort svart djur (ca7cm) över golvet, in i vårt sovrum. Jag sa "neej, en kackerlacka igen, den måste vi fånga". John ropade "Fånga Kalackackan, fånga djuret" och galopperade glatt in i vårt rum och la sig på knä för att titta under byrån (han har varit med förr...).
Ida och Moa kom också springande, kackerlacksjakt om något är väl giltig anledning att slippa sova (med 27- gradig värme i sovrummet tar det sin tid att somna ändå såhär års). Otto hämtade den obligatoriska plastburken och en tidning och la sig också på knä för att lokalisera odjuret. Då det kikade fram bakom en papperstrave med sina långa viftande spröt skrek John "kalackackan kommer", hoppade upp i Ottos famn och lade armarna hårt om hans hals. Otto verkade inte det minsta missnöjd med att behöva avbryta jakten och Ida och Moa började locka på och tala lugnande till kackerlackan, förklarade att den inte behövde vara rädd, den skulle bara bli utsläppt i friska luften...
Till slut fick mamman i familjen, som dokumenterat cirkusen med videokameran som passande låg i rummet, rycka in och göra det hjältemodiga infångandet och frigivandet. Efteråt tänkte vi att det var tur att inte någon nepales såg vårt kackerlacksupptåg, då hade vi kanske blivit hemskickade...
Heja Pernilla, strong är du mot alla "småkryp" som du dessutom släpper ut i frihet, kanske kommer dom in igen för att få höra de rara lockropen och lugnande talet ... från verkliga djurvänner
Stor varm kram