Lördag 28 mars, Pernilla skriver
Två små flickor som berört mig djupt är Maya 3 år och hennes syster Manisha (ej deras riktiga namn). Lilla Maya blev överkörd av en jeep och fick ett djupt sår på låret, som krävde hudtransplantation. Då hennes föräldrar är alkoholister har de inte varit med henne på sjukhuset alls utan det har hennes 5-åriga storasyster Manisha. Så under den två månader långa vårdtiden har Manisha (ibland med hjälp av oss sjuksköterskor eller en medpatients förälder men ofta ensam) varje dag skött om sin lilla syster; matat henne, hjälpt henne med bäcken, hållit hennes lilla huvud i sitt knä och klappat henne och sjungit för henne under de smärtsamma såromläggningarna. Då jag frågade lilla Maya var hennes hem var svarade hon direkt och lite oroligt; "här... jag och Manisha bor här på sjukhuset". Så bra som de hade det i den hårda sängen på sjukhuset, med tre mål mat om dagen och mycket uppmärksamhet, hade de nog aldrig haft i hela sitt liv. Charmiga lilla Manisha blev snabbt avdelningens favorit, hon kom ofta och stack sin lilla hand i någon personals och ville gå med oss och hjälpa till med olika saker.
Såret läkte fint och det blev dags för utskrivning. Under de sista dagarna blev flickorna allt mer slutna, det märktes att de inte ville lämna sjukhuset. Pappan, som inte synts till under vårdtiden, kom och hämtade flickorna, rejält berusad.
Idag, fyra dagar efter utskrivningen, gick jag och en tjej från "social service" på sjukhuset till flickornas hem för att se hur de hade det. Vi fann ett delvis rasat stenhus utan fönster eller dörr- helt öppet på ena sidan. I ena hörnet på grusgolvet låg några smutsiga filtar i en hög, det var sovplatsen. Bredvid var eldplatsen tillsammans med en sotig kastrull och två igengrodda tallrikar. Inga sängar eller möbler fanns, ingen vattenkälla i närheten, inget dass. I en kartong låg några potatisar på botten det var det enda ätliga vi fann.
Ingen var hemma först men då vi väntat en halvtimme kom pappan vacklande med lilla Maya på ryggen. Jag tvättade och lade om hennes sår som såg fina ut. Hon drack glupskt halva vattenflaskan vi hade med och åt tre bananer direkt. Storasyster berättade att det är hon som hämtar vatten, lagar mat åt familjen då det finns något att äta och ved att elda med, annars går hon och lillasyster och tigger.
Vi jobbar nu med och ber över att finna en bra lösning för de små tjejerna, kanske de skulle kunna få flytta till "Half way home", ett hem för hemlösa, om bara föräldrarna går med på det, vilket är problemet just nu...Tills dess kommer jag och tre tjejer från sjukhuset att turas om att gå till flickorna med mat. På sjukhuset fick de varsin fin nalle, rena kläder mm men allt det var borta nu, troligen har föräldrarna sålt det för att köpa mat eller sprit för.
Och det som är så sorgligt är att det i Nepal och världen finns så många barn i deras situation. Det är bara det att det är så få som ser dem... 
Man önskar att man kunde ta dem till sig direkt och ge dem ett hem!/R