Familjen Ardebys webbdagbok

Torsdag 1 april 2010, Pernilla skriver

Nu när småkrypen åter vaknat och dyker upp på de mest oväntade ställen, har jag upptäckt att sättet vi hanterar dem inte är det samma som för 2 år sedan. Vi har långsamt vant oss vid vardagen i Nepal...
Några exempel på detta:
Hittade jag baggar och larver i mjölet tidigare så kastade jag det, men nu plockar jag bara bort dom jag ser, för de ska ju iallafall kokas i ugnen innan de äts upp. Dessutom köttvägrar barnen just nu, så lite protein på köpet är bara välkommet.
Om jag ser en av våra jättespindlar (som vi inte lyckats utrota), försöker jag döda den förstås, men om den lyckats smita in bakom gardinen låter jag den springa och hoppas att den inte är gravid och snart ska föda...Kackerlackor däremot, jagar jag med hink och flugsmälla tills jag hittat den, oftast till Johns glada tillrop "ta kalackakan mamma, fort".  (Hennes käre make har numera lärt sig att inte lyfta på uppochnervända hinkar som han hittar på oväntade ställen... makens anm.) 

Pernilla:” När vi kommer tillbaka efter sommaren i Sverige kommer vi inte åka dit igen på 2 år, hur tror ni det blir?"
Moa “Skönt”
Ida “Ja, man åker ju inte till Nepal för att åka till Sverige”
Efter att i början reagerat på alla arbetskamrater som går till jobbet fast de har diarre, konstaterade jag härommorgonen efter att ha varit på toa med vattentunn diarré 4 ggr under natten att jag var lätt illamående men ju inte kräkts, packade toapapper, fyllde dricksvattenflaskan och gick till jobbet. (oftast beror det ju på ngt man ätit och är inte smittsamt och skulle man inte jobba med diarré skulle man få vara hemma en hel del...)

Gillar numer asiatiska toaletter bättre, de är oftast fräschare än de västerländska. Bara man tänker på att ta av sig sjalen först...
Den första sommaren här såg jag (efter att ha mött flera giftiga) ormar överallt och klampade då jag gick i ormmarker så att nepaleserna vände sig om och undrade vad det var för klumpedumpa som kom (& Otto skämdes för mig). Förra veckan då jag och Evelyn från Norge var ute och sprang och såg en liten brun orm på trappen, stannade vi visserligen upp, men varken skrek eller viftade utan klev över trappsteget där den låg & jag behövde inte ens bearbeta det på bloggen (Förrän nu, Ottos anm)
Ida & Moa tycker att något av det jobbigaste här är stanken som blir på toaletten för att vi inte har tillräckligt med vatten för att spola med och dålig avloppskonstruktion. En dag då lukten var förskräcklig och jag bara väntade på att Moa som var där skulle börja klaga, hörde jag tjejerna fnissa därinne och så kom Moa ut och visade deras nya uppfinning- hårspänne på näsan! (se bild ovan)
På barnavdelningen är ett vanligt problem att det inte finns rena lakan , man måste ringa till tvätten och sedan vänta på leverans (som ibland dröjer en halv dag om det varit dålig tork). I början tyckte jag det var förskräckligt att bara vika in den nedsölade biten och återanvända lakanet, men har nu börjat göra så själv (iaf om det bara är kiss)- bättre ett blött lakan än inget...

Då jag igår fann en droppflaska med fullt av minimyror på , konstaterade jag bara att det inte var några som kommit in i droppflaskan och torkade av dom. Men det värsta är att de kryper in i kuvöserna också, tog nog bort 10 stycken som kröp på en liten prematur bebis.
När jag klagade över myrorna i köket sa John "men mamma, var inte arg på myrorna"