Söndagen 21 augusti, Pernilla skriver
I juli dog en 15-årig pojke som blivit biten av en orm i sömnen. Han låg i respirator på vårt intensivvårdsrum i ett dygn och sedan stannade hans hjärta. Det var den första patient med ormbett som dött efter att ha lagts i respirator hos oss, vanligen har de rätt god prognos om de kommer till sjukhus i tid. Så oerhört sorgligt och pojkens mor, storebror och två storasystrar var utom sig av sorg, speciellt som pojkens far dog för några år sedan av svampförgiftning.
I torsdags gick jag och mamma tillsammans med Sete (från social service avdelningen på sjukhuset) till deras hem och hälsade på. Huset låg en bit nedanför centrum, mitt i en slänt med med vacker utsikt över den gröna dalen. Det var ett lerhus utan fönsterglas/myggnät eller dörrar och plåttaket var trasigt på flera ställen så att regnet som fallit under morgonen sipprade fortfarande längs väggarna och det var pölar på golvet. Det fanns en liten hall och ett rum där det stod en enkel träsäng, en liten hylla för tallrikar, en eldplats och en sotig kastrull i ena hörnet.
Modern satt ihopkurad på sängen tillsammans med sina två döttrar, varav den ena är psykotisk och var svårt att få kontakt med. Modern berättade med tårar i ögonen hur det gick till då ormen bet hennes son. Hon har nu svårt att sova och värk i huvudet och nacken. Hon sa att efter att ha fått kontakt med sjukhusets socialservice avdelning har hennes son, Hari, nu fått jobb på workshopen så att de kan köpa mat. Hon berättade att de förut ofta gick och la sig hungriga.
Strax innan vi gick kom Hari hem, en 22-årig kille med glada ögon. Han uttryckte stor tacksamhet över att ha fått jobb på sjukhuset och över att kunna försörja sin mamma och systrarna. Lillasystern berättade stolt att han köpt en ny punjabi till henne för sin första lön.
Vi gick tillbaka genom de vajande majsplantorna med blandade känslor. Sorg över det tragiska som hänt familjen och över att de måste bo i det lilla fuktiga huset i branten men glädje över det hopp som fanns i Haris ögon- hans glädje över nyfunna vänner på sjukhuset och ett jobb att gå till dagligen.
Väl hemma i vårt ombonade hus, med hela familjen samlad runt middagsbordet, kände jag att jag den dagen fått en ny lektion i ämnet tacksamhet.
Tack för påminnelsen!!!=).