Tisdagen 27 november, Pernilla skriver
Att vi om 10 dagar lämnar vårt liv i Tansen, efter nästan 5 år här, går inte riktigt att ta in... Det är som att befinna sig strax innan sitt bröllop eller innan beräknad förlossning, samma overklighetskänsla och lika mycket känslor. Är så oerhört tacksam över att vi har haft privilegiet att leva i Tansen under de här åren- tillsammans som familj!!
Från att ha haft gäster i vårt hem 2-3 ggr i veckan de senaste månaderna, strömmar nu inbjudningarna in och vi är bortbjudna minst 2 ggr om dagen. Ida sa till Moa på lunchen:" Nej, ta inte mer, kom ihåg att du måste vara hungrig som en varg för att orka äta mycket ikväll". Det gäller att vara ordentligt hungrig för att orka en full daalbhat (med ris, linser, grönsaksröra, chutney, kyckling, panir, papad) kl 17 och nästa kl 19! Enligt nepalesisk sed sitter dessutom värdfolket och tittar då man äter och vill så fort tallriken är tom lassa på mer mat...
Emellan daalbhaten sorterar vi grejor i; ta med till Sverige nu, skicka senare, sälja, kasta, ge bort högar, avrundar PNC, sjukhus och workshop-jobb, vandrade till Pakhandi för farväl igår och går på olika avskedsprogram ungefär varannan dag... I lördags avskedsfest med drygt 100 personer (nepalivänner och teamvänner); lekar, mat, sång, dans, tal- en helt fantastisk kväll!! John gjorde succe genom att sjunga "herana akashma" på nepali :)
När man läser bloggen så inser man hur "fattiga" vi är i Sverige på relationer. Jag blir så rörd. Anders